Inlägg i september, 2011

Sandiga kameler i Bikaner

Martin, solguden

Kamelsafari gör man främst på två ställen i Rajastan; Jaisalmer och Bikaner. Den förra ligger lite mer svårtillgänglig och är väldigt fokuserad på just safarin medan Bikaner är en större stad där kamelridningen inte är dominerande. Vi valde stor stad och mindre turister. Camelman fick det bli. Priset var 4200 (600 kr) för båda för två dagars kamelridning med övernattning där all mat och transport ingick.

Tvådagars ledd kamelsafari

Så två dagar var vi ute och red i öknen. Inte riktigt den öken jag tänkte mig från början. Den var förvånansvärt grön och enstaka träd och buskar kantade vägen vi skumpade fram på. Grönskan kom av att monsunperioden precis slutat. Om två månader skulle det vara sönderbränt och gult här igen.

Själva ridningen var en ganska enkel historia. Väl uppe satt man hyffsat bekvämt och kamelägaren ledde kamelen hela tiden. Till en början kändes det märkligt att bli ledd, det var lite ”ponnyridning på Ölands djurpark” över det. Men snart kändes det rätt naturligt. Visst skavde sadeln en del, men mest var det bara att hänga med i kamelens gungande gång.

Guidad, musiksatt skumpning genom öknen

Karavanen

Min kamelägare frågade om det var okej att vi samåkte ett tag när han var trött i benen. Självklart gick det bra. Väl uppe guideade han mig och berättade om sitt liv. Han var av jordbrukarkasten och skulle gifta sig om sex månader. Äktenskapet var ordnat av föräldrarna och han skulle inte få se bruden i verkligheten innan giftemålet. Han fortsatte berätta om hur hans vardag såg ut, vad han odlande på sin åker och hur han arbetade med kamelsafari två tredjedelar av tiden och resten var bonde.

Ett tag satt vi båda och lyssnade på musiken på hans mobiltelefon genom varsin hörlur. Medan kamelen sakta lunkade på såg jag ut över sanddynerna och lät mig tas med i den indiska popmusiken. Texterna handlade antingen om en pojke som saknade sin flickvän och berättade att ”nu åker jag till dig”, eller en man som saknade sin fru och som berättade att ”nu åker jag till dig”. Nått sånt var det enligt min kamelförare. Skillnaden verkade vara att den gifta mannen lät något mer moloken och deprimerad. Varför fick jag aldrig veta.

Under bar himmel

Natten sov vi på taket till ett av husen vi stannade vid ute i öknen. Under bar underbar himmel sov vi med fladdermössen flygandes ovanför. Det var fantastiskt!

Dag två begav vi oss tillbaka till civilisationen. Första passet var tre timmar och vid lunch dukades det som vanligt upp stolar och bord med duk på. Fint skall det va! Kamelförarna lagade fantastisk mat och bakade chapatis till oss. Efter lunch och siesta var det bara några timmar kvar tills vi var framme i sista byn där vi blev upplockade med jeep och körda tillbaka till vårt guest house. Trötta. Solbrända. Och med kameldoft i håret.

Läs mer

Rom och Cola i Udaipur

Udaipur är tystare. Inte tyst, men tystare. På kvällarna satt vi på en av de många roof-top restaurangerna. Från takterasserna såg vi ut över sjön och bort mot ön och vidare ut över bergen som omgav oss. Fantastiskt vackert. Här uppe hördes knappt trafiken alls. Vi kunde andas ut en stund.

En kväll ramlade vi förbi en skola för miniatyrmålning. Miniatyrmålning är en väldigt klassisk indisk stil med tunna linjer och figurativa målningar. Ofta visas en viktig händelse: någon gifter sig eller någon Raja återvänder från ett krig.

Vi skrev upp oss på en tvåtimmarskurs. Under dessa timmar skulle vi försöka göra ett mindre konstverk. Madeleine valde att måla en tiger och jag en påfågel. Konstnären och vår lärare visade först på sitt papper och sedan försökte vi rita samma sak på vårt.

Efter en och en halv timme kom konstnärens bror, som också är konstnär, in och bjuder på rom och cola. Så där sitter vi. Två svenskar som målar traditionellt Rajastanskt och sprit. Skolan som också är galleri drivs av fem lokala konstnärer. De är alla klassiskt skolade och kunskapen har gått i arv från deras fäder.

Mitt motiv visade sig vara betydligt krångligare än Madeleines tiger. Påfågeln har en massa fjädrar, och varje fjäder skulle streckas och också ha ett öga. Efter två timmar gav jag upp och ägnade mig helhjärtat åt romen och samtalen istället.

Kvällen fortsatte flera timmar. Jag coachade en giftesnervös indier och Madeleine fick en hennatatuering. Båda kände vi oss lite halvsega morgonen efter. Måste ha varit värmen.

Läs mer

Pushkar är lugnt men fortfarande Indien

Pushkar by night

Pushkar beskrivs i guideboken som lugn och skön stad. Det var inte riktigt sant. Det är trots allt Indien vi snackar om. Grusvägen till huvudgata var full av kor och människor och hundar, ljud och dofter och allt det där som gör Indien. Här tutas en gång var tionde sekund, vilket är en tiondel mot övriga städer (förutom Delhi där det aldrig slutar).

Pushkar ligger vid en helig sjö och runt sjön ligger heliga Gaths, eller trappor, ner i sjön. Där badar pilgrimerna.

Höjdpunkten var att gå upp till ett tempel som låg på en höjd. Vi slog följe med ett par från Frankrike/Tjeckien, Pierre och Zuzana. Deras resa kan ni också följa på nätet på deras blogg. Väl uppe på höjden hade vi fantastisk utsikt över landskapet och på vägen ner umgicks vi med apor och ekorrar.

Vi bodde på White House Guest House. Ett ganska trevligt backpackerställe med schysst familj och vettig frukost.

Läs mer

Tre stora städer: Hyderabad – Delhi – Jaipur

En ganska vanlig lunch, Madeleine åt fylld tomat och Martin smårätter med ris.

Efter Puducherry stack vi äntligen norröver. Först till Hyderabad med skränig nattbuss som visade Bollywoodfilm klockan tolv på natten, med medsångare även i bussen. Trötta och varma kom vi fram till tvåmiljonsstaden tidigt på morgonen, och tog en rickshaw till hotellet. De närmaste två dagarna gick vi runt och tittade på modern konst, storslagna museieföremål från asien och vackra marmortempel. Vi avslutade Hyderabad med att lyssna på en puja (bön) i ett buddhistiskt tempel högt upp på en bergsplatå. Vackert, och behövligt efter en annars kaotisk storstadsupplevelse.

 

Klockan sju på morgonen gick tåget från Hyderabad, och nio morgonen därefter skulle vi ankomma i Delhi.

Trevligt nattåg norröver

Lunch på nattåget mot Delhi

Den 26 timmar långa resan mellan Hyderabad och Delhi var en lugn paus i vårt sight-seeande. På var sin övre bädd i den svala andraklass-med-A/C-kupén spenderade vi dagen med att läsa, lyssna på svenska radioinspelningar och dricka chai.

På natten stängde vi för med skynken och drog de lätt unket luktande yllefiltarna över oss.

Och sov.

Delhi, stort men inte bara kaos

Humayuns grav i Delhi

Nästa storstad var lite större. Med sina tretton miljoner invånare förväntade vi oss ett obeskrivbart kaos, men efter Hyderabad var det lugnare än vi trodde. Om möjligt så kände vi oss mer som en del av mängden här, och kunde gå runt en smula mer obemärkta. Delhi kändes metropoliskt stort med asfalterade vägar (och trottoarer) och Tommy Hillfiger-butiker. Visst, det var många som kom fram och ”bara ville vara vänliga” men likväl gärna kunde eskortera oss till den ”officiella” turistbyrån eftersom de ändå hade vägarna förbi. Till och med om de egentligen jobbade åt andra hållet. De kallas touts, och får kommission från resebyråerna om vi köper något. Vi köpte inget.

I Delhi bodde vi på ett lyxigt medelklasshotell med plasma-tv och A/C. Dagarna spenderade vi med att åka runt i den smockfulla metron mellan lotustempel, India Gate, Tomb, Tempel och zoot. Tiden gick snabbt, och tre dagar senare satt vi på ett morgontåg till Jaipur i västra Indien. Nu kände vi oss som riktiga back-packers.

Jaipur, Rajasthans tvåmiljonersstad

Amber fort utanför Jaipur

Jaipur kändes smutsigt efter Delhis relativt rena gator. Torrt och sandigt, trots att det varje kväll öste ner tio centimeter regn som forsade fram och borde skölja rent. Vi började närma oss öknen, och här och var stod det kameler bland korna. Höjdpunkten i Jaipur var det så kallade Amber Fort, som gyllene låg på en bergskam. En gigantisk fästning som sägs ha världens näst längsta mur. Bara den kinesiska muren skulle vara längre.

Vi var precis på väg upp till ett annat fort, Tiger Fort, när en regnskur fick oss att vända tillbaka.

Så nu har vi varit ute och rest i snart fyra veckor. I och med resan till Jaipur så börjar ett lite mer intensivt resschema där vi ska hinna med Jaipur, Pushkar, Udaipur och Bikaner på i runda slängar tolv dagar. Dags att utforska Indiens vackra ökenlandskap!

Bilder från Hyderabad, Delhi och Jaipur

Läs mer

En ring blev två ringar blev en ring

En och endast en tåring

– Jag tror jag vill ha en tåring, säger Madeleine.
Vi kryssar bland autorickshaws och mopeder under den hysteriska kvällstrafiken på en av Pondys mest tutande gator.
– Så klart du skall ha det, svarar jag glatt i mina nya glasögon.

 

Allt är silver som glimmar

Efter en stunds letande hittar vi en stor fin guldaffär. En uniformerad vakt öppnar och släpper in oss i den stora, svala lokalen. Vi går upp en trappa till silveravdelningen. Massvis med silverganeshas, blänkande skålar och vitglimmande vaser står uppställda i glasskåp längs väggarna. Framför dessa står glasdiskar med ringar och mindre smycken. Vi frågar efter tåringar. Expediten pekar mot en disk och expediten bakom den tar upp två plyschlådor med ringar. Som alltid så samlas alla expediter i affären runt oss när vi tittar på något.

En tåring, tack!

Madeleine hittar efter en stund en ganska enkel ring. Den skall vi ha!

– How much for this one? frågar jag.
Expediterna tittar på varandra och fnissar.
-Sorry, that is a single, we will remove it, säger en
Jag tittar på Madeleine, hon ser lika förvirrad ut som mig.
– Du köper bara i par, förklarar expediten.
– Ehhh, okej, så vi får inte köpa den ringen då? undrar vi och pekar på ringen.
– Nej, svarar hon och ler överseende.
Har vi missat något? Man köper alltså tåringar i par? Och när vi nu frågar om bara en ring verkar det lite som att fråga om att bara köpa ett glas till glasögonen? Eller ett örhänge av två? Men Madeleine vill ha just den ringen som det bara finns en av.

Då ser vi vår chans; det finns en singelring till. Hoooray!
– Kan vi köpa de två singlarna? frågar vi hoppfullt.
Vi får en tveksam blick tillbaka. En av expediterna hämtar chefen. De överlägger snabbt på tamil.
– OK, du kan köpa de där två för 600 rupies.

En blev en igen

Det var lite dyrare än vi trodde. Madeleine tvekar. Visst är det silver, men ändå. Hon vill egentligen inte ha den andra ringen. Bara en.
– Det är lite dyrare än vi tänkt oss kanske, säger vi lite vagt.
– De kostar 300 rupies styck. Den där 300 och den där 300, förklarar expediten och pekar på de två omaka ringarna.
Jag får inte riktigt ihop det men chansar.
– Kan jag köpa bara den för 300 rupies, undrar jag utan att ha så mycket hopp om utgången.
– Ja, blir svaret från den nu leendes expediten.

Här sänker sig en absurd tystnad mellan mig och Madeleine.

What the fuck? Antingen är Indien framför oss väldigt inkonsekvent, eller så knäckte vi just DaVinci koden. Typ.
– Då tar vi den där, säger jag och pekar på vår utvalda ring.
– Det blir 300 rupies. Du kan betala där borta.
Vi betalar och går ut i den fuktiga och heta natten. Utanför möts vi av Pondys trafikkaos.

Vi pustar ut och blir lugna igen. För trafiken är i alla fall konsekvent kaos.

Läs mer
Sida 1 av 212