En ring blev två ringar blev en ring

En och endast en tåring

– Jag tror jag vill ha en tåring, säger Madeleine.
Vi kryssar bland autorickshaws och mopeder under den hysteriska kvällstrafiken på en av Pondys mest tutande gator.
– Så klart du skall ha det, svarar jag glatt i mina nya glasögon.

 

Allt är silver som glimmar

Efter en stunds letande hittar vi en stor fin guldaffär. En uniformerad vakt öppnar och släpper in oss i den stora, svala lokalen. Vi går upp en trappa till silveravdelningen. Massvis med silverganeshas, blänkande skålar och vitglimmande vaser står uppställda i glasskåp längs väggarna. Framför dessa står glasdiskar med ringar och mindre smycken. Vi frågar efter tåringar. Expediten pekar mot en disk och expediten bakom den tar upp två plyschlådor med ringar. Som alltid så samlas alla expediter i affären runt oss när vi tittar på något.

En tåring, tack!

Madeleine hittar efter en stund en ganska enkel ring. Den skall vi ha!

– How much for this one? frågar jag.
Expediterna tittar på varandra och fnissar.
-Sorry, that is a single, we will remove it, säger en
Jag tittar på Madeleine, hon ser lika förvirrad ut som mig.
– Du köper bara i par, förklarar expediten.
– Ehhh, okej, så vi får inte köpa den ringen då? undrar vi och pekar på ringen.
– Nej, svarar hon och ler överseende.
Har vi missat något? Man köper alltså tåringar i par? Och när vi nu frågar om bara en ring verkar det lite som att fråga om att bara köpa ett glas till glasögonen? Eller ett örhänge av två? Men Madeleine vill ha just den ringen som det bara finns en av.

Då ser vi vår chans; det finns en singelring till. Hoooray!
– Kan vi köpa de två singlarna? frågar vi hoppfullt.
Vi får en tveksam blick tillbaka. En av expediterna hämtar chefen. De överlägger snabbt på tamil.
– OK, du kan köpa de där två för 600 rupies.

En blev en igen

Det var lite dyrare än vi trodde. Madeleine tvekar. Visst är det silver, men ändå. Hon vill egentligen inte ha den andra ringen. Bara en.
– Det är lite dyrare än vi tänkt oss kanske, säger vi lite vagt.
– De kostar 300 rupies styck. Den där 300 och den där 300, förklarar expediten och pekar på de två omaka ringarna.
Jag får inte riktigt ihop det men chansar.
– Kan jag köpa bara den för 300 rupies, undrar jag utan att ha så mycket hopp om utgången.
– Ja, blir svaret från den nu leendes expediten.

Här sänker sig en absurd tystnad mellan mig och Madeleine.

What the fuck? Antingen är Indien framför oss väldigt inkonsekvent, eller så knäckte vi just DaVinci koden. Typ.
– Då tar vi den där, säger jag och pekar på vår utvalda ring.
– Det blir 300 rupies. Du kan betala där borta.
Vi betalar och går ut i den fuktiga och heta natten. Utanför möts vi av Pondys trafikkaos.

Vi pustar ut och blir lugna igen. För trafiken är i alla fall konsekvent kaos.


Andra berättelser från vår resa

  • Ett år på resande fotEtt år på resande fot Egentligen har det varit som en enda lång sommar. Kanske med undantag av lite kylig höst uppe i Indien. Men resten har känts mest som en sommar. En ett år lång, fantastiskt varm, […]
  • En dag i bilder: PuriEn dag i bilder: PuriDen sista dagen i Puri ville Ameer att vi skulle följa med honom till hans by och träffa hans familj. Vi skulle sova i Bhubaneswar sista natten eftersom vi dagen efter skulle åka därifrån […]
  • Bali imponerarBali imponerar Vi ankommer till Denpasar, Balis "huvudstad", efter midnatt. Bussen är många timmar sen och natten är varm. Trötta stapplar vi ut från busstationen och beger oss in mot centrum. I drygt […]
  • Svensk sommar i Cameron HighlandsSvensk sommar i Cameron Highlands Vi tar på oss våra nya, mindre ryggsäckar och lämnar Smile Hotel i Chow Kit, Kuala Lumpur. Nu är det slut på slöa dagar. Dags att röra på sig, resa ordentligt igen. Vi köper en […]
  • Tidningsläsning i Mamallapuram Tidningsläsning i Mamallapuram Vi har läst den lokala tidningen Deccan Chronicle till frukost senaste dagarna. De inledande sidorna har dominerats av Anna Hazares hungerstrejk. Anna är en äldre man som bestämde sig att […]

2 Kommentarer

  1. Men vilken knasig historia! Jag skrattade högt när jag läste – det måste vara så att ni knäckte koden 😉
    Ha det bäst!
    //Linda

Lämna ett svar