En ring blev två ringar blev en ring

En och endast en tåring

– Jag tror jag vill ha en tåring, säger Madeleine.
Vi kryssar bland autorickshaws och mopeder under den hysteriska kvällstrafiken på en av Pondys mest tutande gator.
– Så klart du skall ha det, svarar jag glatt i mina nya glasögon.

 

Allt är silver som glimmar

Efter en stunds letande hittar vi en stor fin guldaffär. En uniformerad vakt öppnar och släpper in oss i den stora, svala lokalen. Vi går upp en trappa till silveravdelningen. Massvis med silverganeshas, blänkande skålar och vitglimmande vaser står uppställda i glasskåp längs väggarna. Framför dessa står glasdiskar med ringar och mindre smycken. Vi frågar efter tåringar. Expediten pekar mot en disk och expediten bakom den tar upp två plyschlådor med ringar. Som alltid så samlas alla expediter i affären runt oss när vi tittar på något.

En tåring, tack!

Madeleine hittar efter en stund en ganska enkel ring. Den skall vi ha!

– How much for this one? frågar jag.
Expediterna tittar på varandra och fnissar.
-Sorry, that is a single, we will remove it, säger en
Jag tittar på Madeleine, hon ser lika förvirrad ut som mig.
– Du köper bara i par, förklarar expediten.
– Ehhh, okej, så vi får inte köpa den ringen då? undrar vi och pekar på ringen.
– Nej, svarar hon och ler överseende.
Har vi missat något? Man köper alltså tåringar i par? Och när vi nu frågar om bara en ring verkar det lite som att fråga om att bara köpa ett glas till glasögonen? Eller ett örhänge av två? Men Madeleine vill ha just den ringen som det bara finns en av.

Då ser vi vår chans; det finns en singelring till. Hoooray!
– Kan vi köpa de två singlarna? frågar vi hoppfullt.
Vi får en tveksam blick tillbaka. En av expediterna hämtar chefen. De överlägger snabbt på tamil.
– OK, du kan köpa de där två för 600 rupies.

En blev en igen

Det var lite dyrare än vi trodde. Madeleine tvekar. Visst är det silver, men ändå. Hon vill egentligen inte ha den andra ringen. Bara en.
– Det är lite dyrare än vi tänkt oss kanske, säger vi lite vagt.
– De kostar 300 rupies styck. Den där 300 och den där 300, förklarar expediten och pekar på de två omaka ringarna.
Jag får inte riktigt ihop det men chansar.
– Kan jag köpa bara den för 300 rupies, undrar jag utan att ha så mycket hopp om utgången.
– Ja, blir svaret från den nu leendes expediten.

Här sänker sig en absurd tystnad mellan mig och Madeleine.

What the fuck? Antingen är Indien framför oss väldigt inkonsekvent, eller så knäckte vi just DaVinci koden. Typ.
– Då tar vi den där, säger jag och pekar på vår utvalda ring.
– Det blir 300 rupies. Du kan betala där borta.
Vi betalar och går ut i den fuktiga och heta natten. Utanför möts vi av Pondys trafikkaos.

Vi pustar ut och blir lugna igen. För trafiken är i alla fall konsekvent kaos.


Andra berättelser från vår resa

  • Kondomer, vegetariskt kaos och underbara stränderKondomer, vegetariskt kaos och underbara stränder Planet landar, två timmar försent. Det är varmt i Manilla. Även på kvällen då vi kommer. Fuktigt. Smutsigt.  Hittar en bankomat, fyller plånboken med ny valuta. Pesos. Hittar en taxi […]
  • Puducherry – Indien med fransk kantPuducherry – Indien med fransk kant Vi sätter på oss ryggsäckarna och tar en autorickshaw till Mamallapurams ena av två busshållplatser. Killen vi åker med berömmer Martins uppsydda byxor. Det tar ett tag innan jag […]
  • Koncentration i MatrimandirKoncentration i MatrimandirVi är på plats vid nio. Dagen innan såg vi golfbollen utifrån. När vi ankommer får vi först se ännu en film om Auroville och Matrimandir. Det är verkligen guld på utsidan. Bladguld mellan […]
  • Att sakna eller inte saknaAtt sakna eller inte saknaVad består saknad av, egentligen? Och saknar vi för att vi tror att vi borde sakna, eller har vi ett beroende av vissa saker som vi måste få vår dagliga dos av? Kanske saknar vi egentligen […]
  • Hemma utan ett hemHemma utan ett hem Det känns som tre månader. Men vi vet att det är nitton. Nitton månader sedan vi åkte härifrån. Till dit. Eller rättare sagt Tilll Någonstans. Då var vi på jakt efter ett äventyr. Och […]

2 Kommentarer

  1. Men vilken knasig historia! Jag skrattade högt när jag läste – det måste vara så att ni knäckte koden 😉
    Ha det bäst!
    //Linda

Lämna ett svar