Läkarbesök i Puducherry

– Vi behöver mer malariaprofylax om vi ska till Andamanöarna.
Det är söndag. Ovissa om att vi i övermorgon ska avboka biljetterna till öarna på grund av att monsunen inte är över där än, så springer vi runt mellan sjukhus och apotek i Pondy. Nu har vi bara tabletter som räcker för en.

Vi hittar till ett sjukhus där vi råkar slinka in på akutavdelningen. Det är nedgånget liksom övriga Pondy. En bår med fläckigt lakan står längs en vägg. Några människor väntar på vård. Bakom två ihopsatta låga bord sitter två receptionister bakom högar med papper och pärmar. Litegrann i stil med bänkarna i ett svenskt klassrum.

Vi har hört att man behöver recept för att få ut malariatabletter, så vi går fram till receptionisten och ber att få tala med en läkare. Hon tittar på oss en stund, men tar sedan upp telefonluren och ringer på en läkare. Korkade turister som går in på en akutavdelning för att få malariatabletter.

När en läkare dyker upp så sätter han sig vid disken och vi visar upp vår Malaroneask med tabletter. 
– Aha, det kan ni inte få här, men ni kan testa på Varma Pharmacy. De är störst.
Han skriver upp namnet på en liten papperslapp, och berättar också att ett av de verksamma ämnena i våra Malaronetabletter kan stavas på ett annat sätt här. Så att det inte blir några konstigheter när vi frågar efter dem på Varma. Vi tackar och tar emot papperslappen. Han springer vidare. Man kanske inte behöver recept, då? Lite konfunderade beger vi oss mot Varma.

Varma är givetvis stängt på söndagar. Det är olika vilka dagar som är ”helg” här – ibland en måndag, ibland onsdag eller fredag. Varma kör tydligen lite mer traditionella söndag. Men vi blir visade tvärs över gatan till ett annat apotek. Där har vi ingen tur, så vi går vidare runt hörnet till New Medical Center, ett nytt sjukhus. Eftersom jag har haft ont i halsen i några dagar nu så kan vi lika gärna träffa en läkare som tittar på den och samtidigt fråga vidare om malariamedicin.

New Medical Center har trånga, ljusa lokaler. I vänthallen står hopfällbara stolar uppradade, men den här gången finns det en riktig receptionsdisk. Att träffa en läkare kostar 120 rupier. Vi betalar, skriver upp namn och ålder och blir visade till ett annat väntrum.

Det är litet och trångt. Tre stolar får precis plats, och de är redan upptagna. Det finns två omklädningsrum med skynken framför, och två dörrar som leder in till läkarna. När det är vår tur blir vi visade in genom den ena dörren till ett ännu mindre rum. Läkaren hälsar glatt på oss. På hans skrivbord ligger receptblock, stetoskop, en ficklampa och en riktig antikvitet – en blodtrycksmätare med kvicksilvermätare och handpump. Vackert!

Vi sätter oss på bredvid honom och jag berättar om mitt halsont. Egentligen är halsontet på väg bort nu, men det känns alltid värre på morgonen, berättar jag. Och så trycker det över luftrören och lungorna. Läkaren nickar, tar upp ficklampan och lyser mig i halsen.
– Gör det ont? frågar han när han trycker mig på mandlarna.
– Nej, svarar jag. Bara när jag sväljer.
– Har du feber?
– Det tror jag inte. Ingen hög, i alla fall.
Han hummar och tar fram stetoskopet.
– Hosta, ber han mig och lyssnar på bröstet och ryggen. Jag hostar pliktskyldigt. Sedan tar han min puls med fingrarna på min handled och räknar mot sin klocka. Han mäter mitt blodtryck med den termometerliknande blodtrycksmätaren. Allt utom halsen verkar vara bra.

En dunderkur mot halsont

Han börjar skriva upp en mängd mediciner på ett papper, och ritar under varje namn en sekvens av ettor och nollor. 1 – 0 – 0, 0 – 0 – 1, eller 1 – 1 – 1.
– Vad innebär det där? frågar vi.
– Detta är när du ska ta medicinen. Morgon – middag – kväll, säger han och pekar på ettorna och nollorna. – Den första ska du ta på morgonen, den andra på kvällen, och den tredje vid alla tillfällena. Allt under tre dagar.
Vi ler och nickar. Smart sätt att komma ihåg. Men galet lång medicinlista för lite halsont.

När halsontsproblemet är löst går vi vidare till malaroneproblemet. Vi visar upp asken igen, och frågar om man kan köpa det här i Pondy.
– Vi har inte den här sammansättningen i Indien, svarar läkaren. Vi tar en annan.
Han börjar rita upp en karta med tabletter och när man ska ta dem. En kur på ett fåtal tabletter. Men hur länge räcker de då, frågar vi. Tre veckor? Tre månader?
– Nej, nej. Vi tar inte tabletter i förebyggande syfte. Bara när man har fått konstaterat malaria av en läkare. Den här kuren är när man fått malaria.
Ooookej – det börjar förklara varför vi har svårt att hitta malaroneliknande tabletter. Vi frågar om det finns några tabletter, inte som våra, som man tar förebyggande. Malarone har två verksamma ämnen, kanske att det finns något enklare?
– Nej, men ni kanske kan hitta tabletter som har de verksamma ämnena var för sig, och så tar ni dem ihop, svarar han.
Verkar logiskt. Om medicinen inte finns, bygg din egen!

Men först ska vi hämta ut det vi fick på recept. I apoteket står skokartonger på rad på hyllorna. I varje ligger ett antal olika mediciner, i kartform. Inga askar, innehållsdeklarationer eller bipacksedlar så långt ögat når. I en liten kyl i ena hörnet står hostmedicinen. Vi visar upp vårt papper och hjälper till att tyda namnen. Ur kartorna klipps ett fåtal tabletter ut som vi får i en papperspåse.

Tre dagar senare är jag frisk, men Martin har tagit över min förkylning. Och Andamanöarna, detta sol-och-bad-och-dykparadis som vi såg framför oss, har vi bokat av biljetterna till. Nu har vi lärt oss att kolla vädret innan vi bokar dyra (med vårt mått mätt) biljetter. Bättre lycka nästa gång!

Visst ja, om ni undrar vad jag fick på recept så var det följande:

  • 3 antibiotikatabletter att ta varje morgon
  • 3 antihistaminer att ta varje kväll
  • 9 smärtstillande tabletter att lösa upp i vatten och gurgla morgon, middag, kväll
  • en flaska hostmedicin

Alla medicinerna skulle förvaras torrt och svalt. Oerhört enkelt i 90% luftfuktighet och 35 graders värme. Men jag överlevde i alla fall!


Andra berättelser från vår resa

  • Puducherry – Indien med fransk kantPuducherry – Indien med fransk kant Vi sätter på oss ryggsäckarna och tar en autorickshaw till Mamallapurams ena av två busshållplatser. Killen vi åker med berömmer Martins uppsydda byxor. Det tar ett tag innan jag […]
  • Auroville, en vision om en fristadAuroville, en vision om en fristad Auroville verkar lockande. En fristad där syftet är att bli en större människa. Växa. Med en gedigen filosofi i ryggen. Och levande initiativrika invånare. Fast räcker det med att […]
  • Koncentration i MatrimandirKoncentration i MatrimandirVi är på plats vid nio. Dagen innan såg vi golfbollen utifrån. När vi ankommer får vi först se ännu en film om Auroville och Matrimandir. Det är verkligen guld på utsidan. Bladguld mellan […]
  • Rabiessprutorna billiga i IndienRabiessprutorna billiga i IndienEfter en hel del tänkande och vägande risk mot kostnad angående rabiesvaccination så pratade vi med en trevlig sjuksköterska på vaccinationskliniken igår. Efter mycket om och men kom hon […]
  • Tre stora städer: Hyderabad – Delhi – JaipurTre stora städer: Hyderabad – Delhi – Jaipur Efter Puducherry stack vi äntligen norröver. Först till Hyderabad med skränig nattbuss som visade Bollywoodfilm klockan tolv på natten, med medsångare även i bussen. Trötta och varma […]

2 Kommentarer

  1. Christer Andersson |

    Hej!

    Hoppas allt är bra med er. Kul att läsa om era äventyr. Problemet med malaria löser man väl med Gin o Tonic? Tonic innehåller ju en massa kinin som användes som malariamedicin förr.

    Ta väl hand om er!

    /Christer

    • Det där tål att läsas på innan vi åker in i ett malariaområde – det hade varit ett roligt sätt att botas. Kanske man ska behandla i förebyggande syfte också?

      Hälsa Sophia och ta hand om er!

Lämna ett svar