Puducherry – Indien med fransk kant

De tre musketörerna... och så jag. På en gata i Puducherry.

Vi sätter på oss ryggsäckarna och tar en autorickshaw till Mamallapurams ena av två busshållplatser. Killen vi åker med berömmer Martins uppsydda byxor. Det tar ett tag innan jag kommer på att det var samma kille som vi dividerade med om tyger och priser för att sy upp just byxor igår. Vi kom inte överrens om priset och gick därifrån. Han verkar inte tycka illa vara i alla fall. Dessutom sade han igår att han egentligen inte jobbar där, utan kör taxi. Och nu sitter vi bakom honom och hostar lite i vägdammet ut mot busshållplatsen.

Det är inte direkt en busshållplats som vi kallar det. En större väg går förbi infarten till Mamallapuram, och här stannar bussarna, mitt i vägen. Var tionde minut dammar en lokalbuss förbi. Varje timme ska det gå en lyxigare AC buss som kostar tredubbelt så mycket. Vi borde vara precis i tid för en sådan och pratar med några av autorickshawförarna som dåsar i sina fordon. ”Nej, det går inga idag. Stor parad.” En av dem försöker vinka oss till en bil som står vid sidan av vägen. ” Ta en taxi istället, så vet ni att bagaget är säkert.” Hmm, visst… Vi framhärdar ändå att vi ska ta bussen, och hoppar på nästa som kommer. Det är en lokal en, expressbuss, vad det nu innebär. Ingen AC i alla fall, men med fönstrena öppna är den behagligt dragig i alla fall. Ett terrakottafärgat Indien susar förbi under färdens två timmar.

Framme i Puducherry (förr Pondicherry)

Staden, med ungefär 120 000 invånare, är en gammal fransk koloni och än idag flockas franska turister här. Vi har redan bokat tre nätters boende på Park Guest House. Det borde räcka för att besöka ashramet, Auroville och den botaniska trädgården. Hotellet tillhör Sri Aurobindos ashram och har lite striktare regler. Klädkod (inga bara axlar), ingen alkohol eller vänner på rummet (de träffar man i det speciella besöksrummet), rökfritt, tyst klockan nio och portarna stängs halv elva på kvällen. Då gäller det att vara inne och ta det lugnt. Perfekt, då har vi tid att läsa!

En stunds avkoppling i trädgården utanför vårt rum.

Luftfuktigheten och värmen gör dagarna obehagligt klibbiga, så vi unnar oss AC på rummet. Vi bor på bottenvåningen, i rum nummer 5, Courage (Mod), och framför oss ligger det som ger Park Guest House dess namn – trädgården. Det är en meditativ trädgård, full med vackra växter, blommor, statyer och ett litet vattendrag. Runtom hotellet finns små informativa skyltar. Vid papperskorgen står att här skall man även slänga girighet, ego, dåliga vanor och liknande. Andra skyltar tycker att man i staden ska köpa vänlighet, mod, osjälviskhet och andra egenskaper som gör en till en bättre människa. Det hela känns roligt, vänligt förmanande. Bredvid en rökförbudsskylt står en text, ”Var vänlig mot rökare, de kommer nämligen inte att finnas med oss så länge.” En planch visar yogaposer som man kan bända till sig i ute i trädgården.

Strandpromenaden i Puducherry, inte bara fransmän.

Precis utanför vårt hotell ligger strandpromenaden. Det är inte direkt en strand där nedanför gångvängen dock, utan stora stenbumlingar som vågorna kastar sig mot. Badfientligt, noterar vi. Två långa bryggor har någon gång i tiden sträckt sig ut i havet, men bara en av dem finns kvar i brukbart skick. På andra sidan promenaden reser sig stadens franska arv. Byggnaderna är nedgångna, men ibland lyser lite vacker arkitektur igenom.

I jakt på något att äta sätter vi oss på ett fik precis vid vattnet och betalar dyrt för en grillad baguette med fransk senapsdressing till. De flesta borden är upptagna av turister. Servitören hälsar oss med ett ”Bonjour!” Japp, vi har kommit till ett andra Frankrike.

Men vårt första intryck varar inte så länge. Den franska kanten på Puducherry är precis det – en kant. En fransk remsa vid havet. Hundra meter in från havet så fylls gatorna av kaos igen. Där möter vi autorickshaws, motorcyklar med hela familjen på, stora SUV’ar och en mängd indier som tränger sig fram. Det tutas konstant. Som ett ”Hej, här är jag, bara så ni vet, och jag tänker ta mig fram här. Går det inte så går det ändå.”

Vid affärsgatorna är kaoset i högform. Här kantas gatorna av parkerade motorcyklar och gatuförsäljare. Detta tränger ut oss på vägen och gör oss till mästare att komma runt i trafiken. Eller, tja, vi blir inte påkörda i alla fall. Bara tutade på.

Känner du att ditt hem inte är plastigt nog? Då hittar du allt du behöver här. En butik, en råvara.

Affärsverksamheten här kretsar kring färdigsydda kläder, pashminaschalar och mängder av saris att svepa om sig. I Tamil Nadu sys många av världens märkeskläder upp. Armani, GAP, Banana Republic, och till och med HM trängs på galgarna. Så här kan man gå in i en butik och få sig en fin märkesskjorta till en tiondel av priset. Jag hittar en andrasorterings Armani Jeans-blus för en tia. Ny favorit!

Rätt snabbt så bestämmer vi oss också för att Martin skall få nya glas i sina glasögon. Mot en optiker! Den vi väljer skyltar med datascanning, men efter den så står likväl en analog optiker och byter små glaslinser i ett par bågar som Martin får på sig. Nya glas är verkligen på tiden, gamlingen har fått sämre syn med åren, och vi beställer glatt ett par som ska levereras på fredagen. Ok, Pondi verkar ju vara en rätt trevlig stad, så vi väntar gärna ett par dagar till. Så slipper vi stressa med resten vi planerat här.

Dagarna är varma. Vi orkar oftast inte med mer än en promenad för att äta lunch på förmiddagen, och en till för att göra något ärende och äta middag på kvällen. Timmarna däremellan tar vi tillflykt till hotellrummet där ACn surrar för att sänka temperaturen till behagligare 25 grader. Våra e-boksläsare blir flitigt använda. Men vi gör åtminstone två korta besök i ashramet, mest för att köpa billiga böcker av Sri Aurobindo.

Under promenaderna hittar vi favoritställen

Coffee.com, ett gudomligt svalt internetcafé där värdinnan är en väldigt trevlig och korrekt indisk dam. Klassisk musik strömmar försiktigt ut ur högtalare. Det blir vårt nya häng när vi behöver komma bort från värmen och kaoset ett tag.

Två sweet lime juice och en tågtidtabell i väntan på maten på La Carreta Rosa

La Carreta Rosa, en utomhusrestaurang inklämd mellan en bensinmack (Ashram Petrol Station) och Sri Aurobindo Information Center, där oavsett vilken indisk gravy (såsig gryta) vi beställer så utbrister vi ”Det här är helt otroligt gott!” Efter vår sista måltid där så bad personalen oss ödmjukt att skriva ett litet betyg som de kunde ge till ägaren. Vi lovprisade dem, så klart. Hoppas att de fick bättre löner.

Daily Bread, ett konditori att svalka sig och unna sig läckra chokladtårtbitar i när värmen blir för mycket. Inte VARJE dag, då. Bara när vi har vägarna förbi, eller är inom en kilometer typ.

Frukost på L'Escale

L’Escale, bara en minut från vårt boende. När vi bara har ett par dagar kvar så hittar vi frukoststället med stort F. Där frossar vi i müsli med mjölk, croissanter och nybakat bröd med marmelad. Till det färsk fruktsallad, the och kaffe. Allt med underbar utsikt över den bengaliska viken. Väldigt uppskattat efter ett par veckor med fabrikstillverkad toast och godissmakande sylt.

 

Auroville, då?

När vi på fredagen upptäcker att vi fortfarande inte hade besökt Auroville så förlänger vi boendet tills måndagen efter. Vi lovar oss att åka dit på lördagen. Eller kanske söndagen. Senast.

Men så blir jag förkyld och sängliggades. Helgen går till läkarbesök och kurerande.

På måndagen kommer vi äntligen dit och får förstabesökarens rundtur. Tisdagen åker vi dit igen för att ägna oss åt femton minuters meditativ koncentration på soldagrar i en glasglob. Den marmorbeklädda lokalen är tyst, mörk, sval, oerhört vacker.

I botaniska trädgården hittar vi många indiska par som kör en tet'a'tet

Kommer vi vidare från Pondi på onsdagen? Nej så klart inte. Då har Martin tagit över min förkylning. Men vi åker till botaniska i alla fall. Så på torsdagen, åtta dagar senare än tänkt, så tar vi oss vidare. Och vart ska vi? Inte till Andamanöarna, som vi trodde några dagar (och hann beställa biljetter till innan vi upptäckte väderrapportens obönhöriga dom: regn, regn, åska och lite mer regn, minst ett par veckor till).

Nej, nu tar vi nattbussen till Hyderabad, och sedan 26 timmars tåg till Delhi. Slutmål blir den nordligaste delen av Indien, där vi tänker lyssna på ett seminarie av Dalai Lama den 1-4 oktober. Och se om Indien kan vara kyligt. Kanske, kanske att vi hittar lite tystnad där uppe också. Det vore skönt.

Ryggsäck på!


Andra berättelser från vår resa

  • Auroville, en vision om en fristadAuroville, en vision om en fristad Auroville verkar lockande. En fristad där syftet är att bli en större människa. Växa. Med en gedigen filosofi i ryggen. Och levande initiativrika invånare. Fast räcker det med att […]
  • Koncentration i MatrimandirKoncentration i MatrimandirVi är på plats vid nio. Dagen innan såg vi golfbollen utifrån. När vi ankommer får vi först se ännu en film om Auroville och Matrimandir. Det är verkligen guld på utsidan. Bladguld mellan […]
  • Stenar, kor och lite kaffe i Mamallapuram Stenar, kor och lite kaffe i Mamallapuram Mamallapuram är ett litet, rätt så turistigt ställe. Längs med gatorna ligger butik efter butik med nästan identiska varor. Väskor, kläder, sandaler, smycken, snacks och dricka. Instuckna […]
  • Läkarbesök i PuducherryLäkarbesök i Puducherry- Vi behöver mer malariaprofylax om vi ska till Andamanöarna. Det är söndag. Ovissa om att vi i övermorgon ska avboka biljetterna till öarna på grund av att monsunen inte är över där än, […]
  • Tidningsläsning i Mamallapuram Tidningsläsning i Mamallapuram Vi har läst den lokala tidningen Deccan Chronicle till frukost senaste dagarna. De inledande sidorna har dominerats av Anna Hazares hungerstrejk. Anna är en äldre man som bestämde sig att […]

3 Kommentarer

  1. Grodor? Såg jag grodor på en bild? Madeleine, vi har ju redan träffat våra prinsar, du och jag, men pussa en groda i alla fall! Det kan ju vara en Prinsus Pussus och vår värld behöver fler prinsar!

  2. Harligt att lasa era inlagg! Ska ju vidare till Puducherry pa tisdag, om det nu blir som jag tankt!
    Men for mig som bara gar i linne platsar kanske inte pa
    Park Guest House :).

Lämna ett svar