Inlägg i november, 2011

En dag i bilder: Bodhgaya

Dagarna bara flyter fram för oss. Vissa dagar gör vi ingenting, andra dagar massor. De flesta dagarna är ganska oplanerade och saker bara dyker upp. Så vi tänkte göra en liten fotodagbok för en dag. En typisk dag där otypiska saker händer. Typ.

07:45 – Frukost vid busstationen

Frukost: Chai och thali

Vi har bestämt träff med en indisk kompis vid 09:00 utanför vårt guest house (Mohammad Guest house). Men först lite frukost. Vi beger oss iväg till busstationen och går in i ett av de tältliknande matställerna.

 

 

 

Frukostätande sötnos

Ägarinnan lagar chipati och vi beställer in en varsin sådan och chai. När vi får vår tallrik ligger det dessutom ett par såser på den. Ägarinnan ler glatt åt våra tack, och vi testar att doppa chipatin för att smaka på dem. Den ena är en potatisgryta – vansinnigt stark. Den andra smakar rökt och lite märkligt. Vi frågar vad det är i den. ”Bacon!” utbrister ägarinnan och ser stolt ut. Det är inte så vanligt med kött. Vi nickar glatt och undviker båda rörorna resten av frukosten.

 

Under tiden vi äter kommer en liten flicka tultande med sin pappa. Det är dottern till ägarinnan, som knäcker och steker upp ett ägg till flickan. När hon sätter sig med flickan i knäet och ska mata henne så blir det tvärstopp. Det är i pappas knä hon ska sitta, och hon ska dessutom äta själv! Hon får skeden av pappa och vi byter förstående blickar. Kan själv. Martin knäpper en bild i precis rätt ögonblick.

09:05 – På väg till barnhemmet

Begravningståg på väg mot floden

Vi möter upp våra indiska vänner vid vårt gästhus. Vi har lovat att hälsa på i något så ovanligt som en kristen skola, tillika barnhem i Bodhgaya. På vägen dit går vi förbi en högljudd grupp med indier, och vi frågar våra vänner vad som händer. ”Någon har dött,” svarar de. Vi går vidare, och snart nog hör vi höga röster bakom  oss, ropandes samma sak om och om igen. Vi stannar till för att vänta in dem, och ser några män som bär på en bår med färgglad svepning. De är på väg till floden för att bränna kroppen. Vi frågar vad de ropar, och får svar att det är något i stil med ”Han levde, och nu är han död.” Så enkelt kan det vara…

09:12 – Barnhemmet Elisabeths Orphanage School

Tagetes, tagetes, tagetes

Barnhemmet ligger i utkanten av byn. Vi går längs med en bäck, genom ett fält med tagetes och sedan vidare på en grusväg. Till slut kommer vi fram till huset. Precis innanför finns en öppen gårdsplan där en oxe och en ko ligger. Vi går in genom dörren och våra två indiska värdar visar in oss till det enda klassrummet. Huset har fyra rum där barnen sover och har undervisning. Rummen är cirka fyra gånger fem meter stora och har jordstampat golv och kalkvita väggar. Några hål i väggen får agera fönster.

Skolgården

Barnhemmet startades av en kristen man som inte själv kunde få barn. På sjukhuset fick han se ett barn som någon ville bli av med. Han tog med sig henne hem och adopterade henne. Elisabeth blev hans första barn och fick ge namnet åt hans nya barnhem. Snart tog han sig an fler föräldralösa barn. Idag har han 36 barn.

 

Barnhemmet och skolan Elisabeths children home

Pengar får han genom donationer. Byborna ger lite mat och turister och andra ger också bidrag i form av pengar. Skolan är kristen så barnen lär sig bibeln. Förutom att läsa och skriva då så klart. Han känner sig lite ensam ibland eftersom Bodhgaya är så dominerat av buddhister och hinduer. Men han är glad att han och hans fru kan hjälpa barnen.

 

 

12:03 – Lunch på Tibetansk restaurang

Tibetanska nudelsoppa, bröd och mer nudlar

Snart är vi hungriga igen och det bär av till en enkel restaurang nära bussstationen. Stället drivs av en tibetan som ursprungligen kom från Nepal men som kom ner till Bodhgaya tre månader om året och drev restaurang. Vi beställer in breda färska tibetanska nudlar, ett bröd som påminner lite om friterad smet och en nudelsoppa. Till det fyra pepsi!

 

 

14:14 – Tvätt och skype på guest houset

Tvätt på tork

Tvättdags

Efter lunchen tvättar vi lite kläder. Madeleine tar fram vår 75öres tvätttvål och börjar skrubba skjortor. Den torra och dammiga luften får kläderna att bli bruna vid kragarna. Men en fantastisk tvål och tvätterska skrubbade bort det i ett naffs.  Vår nyinköpta tvättlina kommer väl till pass.

Eftermiddagssnack med Sverige

Skype är fantastisk uppfinning. För runt 20 öre i minuten kan vi nu ringa hem till Sverige. Med vår Tele2 mobil skulle det kosta 20kr i minuten. Verkligen bra att ha. Speciellt när det är fars dag! Vårt guest house är helt nytt och vi är de första gästerna.  Därför finns inget trådlöst internet i huset än. Däremot grannhuset som också är ett guest house och drivs av samma kille kan vi surfa med om vi sätter på taket på vårt hus. Det har blivit en del sena kvällar på det taket när vi har ringt hem till min syster på svensk kvällstid. Indien ligger 4.5 timmar före Sverige.

 

15:53 – Avlämning av fotbollar och leksaker till barnen

Glada skolbarn

Vi fick höra att barnens fotboll gick sönder för ett tag sedan. Så vi stack ut i Bodhgaya och letade upp en ny. Dessutom köpte vi lite leksaker som hopprep. När vi kommer tillbaka till barnhemmet är barnen väldigt glada att se oss igen, och blir hysteriskt lyckliga när vi tar fram fotbollen.

 

 

 

18:34 – Utrymning från rökfylld Chaiställe

Rökfyllt chaiställe

Vi träffar våra indiska vänner vid sex på kvällen igen för en kopp chai. De tar med oss till ett litet ställe där vi får oss en varsin gott, kryddigt, sött the serverade i små glas. Efter ett tag blir stället mer och mer rökfyllt. Antagligen på grund av bränslet till elden. Här återanvänder man allt så längs med vägarna ligger tillplattade komockor på tork. När dessa sedan har torkat används de som bränsle till eldarna. Väldigt luktfritt, men kan börja ryka ibland. Det är det som händer oss. Så vi får utrymma lokalen, det vill säga gå utanför de presenningar som utgör de primitiva väggarna.

19:39 – Tibetansk calzone avslutar dagen

Kvällsmatscalzone och nudlar

Dags för kvällsmat. Martin tar en Calzone. Det visar vara sig vara två degknyten fyllda av grönsaker. Gott, men väldigt långt ifrån svensk calzone. Madeleine tar stekta nudlar. Det blir mycket nudlar och risrätter här. Vi äter på Tibet Om Cafe som är ett tibetanskt ställe som även säljer bland annat kläder. Under tiden som Madeleine letar efter en ny tröja diskuterar Martin tibetanska lamas med sonen i familjen som driver stället. Efter ett tag börjar även mamman vara med och vi snackar filmer och meditation och läget i tibet.

Efter en god kvällsmat ramlar vi oss hemåt till vårt rum. Trötta och glada. Ännu en ovanligt vanlig dag har gått. Undrar hur vanlig morgondagen kommer bli…

Läs mer

McLeod Ganj – Lilla Tibet

McLeod Ganj sett från vår tibetanska favoritrestaurang.

Efter en hisnande, och lite punkterad, busstur från Pathankot till Dharamsala så ankom vi till vårt gästhus Ladies Venture i övre Dharamsala, mer känt som McLeod Ganj. Plötsligt försvann nästan hela Indien. Det var tystare. Det var mindre folk. Det var ingen idé att pruta längre, för nästan allt hade fastpris. Restaurangerna började servera tibetanska rätter som momos, thanthuk och ångkokt bröd. Autorickshawförarna hade ett kooperativ där var och en väntade på sin tur, och sedan körde mellan byarna för ett redan satt pris. Vi vågade inte riktigt lita på dem i början, utan försäkrade oss om priset flera gånger. Men det var alltid samma. 60 rupier till Dharamkot. 40 till Bhagsu. OK. Kan Indien vara så här?

Den andra överraskningen var kylan. Vi vaknade upp i rum som pendlade mellan 16 och 20 grader. Två filtar var inte nog, utan vi fick be om flera. När vi tittade ut på morgonen låg berg och skogar utanför. På eftermiddagarna lade sig ett dis över byn. Men det var inte dimma. Det var moln. 2000 meter över havet.

McLeod Ganj ligger som utkastat över en bergskam. Trappor och små gångar ledar upp och ner mellan husen och områdena. De stora vägarna är precis tillräckligt breda för en bil och en fotgängare – de flesta är envägsriktade, men på de övriga står två irriterade bilförare och tutar på varandra för att den andre ska backa. När det gäller trafiken är vi faktiskt rätt så säkra på att det är Indien vi är i. Men så är de flesta taxichaufförer och rickshawförare indier också…

Man lär sig snabbt vilka butiker som går att pruta i. Sitter en tibetan vid kassan så är det fastpris. Sitter en indier där så säger han att det är fastpris, men tycker man att det är för dyrt och ska gå så är priset inte så fast trots allt. Vi föredrog ändå tibetanerna, då alla tibetaner vi ser är flyktingar och en gång har gått över bergen för att komma undan förtrycket från Kina. Många satt längs gatorna och stickade tjocka strumpor och mössor, eller små band som det stod ”Free Tibet!” på. De flesta souvenirbutikerna hade t-shirtar eller väskor med samma budskap.

Det som McLeod Ganj är mest känt för är dock att det är Dalai Lamas hem. Hans tempel ligger längst ner på Temple Road, och då och då blir han ombedd att föreläsa. Vid dessa tillfällen fylls byn på med turister, och det går inte en dag utan att vi träffar på svenskar både vid restaurangerna och i internetställena.

Martin diskuterar vad som är medvetet om medvetandet med lärare på Tushita

Här i den tibetanska buddhismens högborg tar vi även tillfället att gå en introduktionskurs i buddhism hos FPMT-centret Tushita. Under åtta dagar bor vi runt ett tempel, börjar och avslutar dagen med meditation och får lektioner i buddhismens grundpelare. Förutom vid diskussionsgrupper och frågestunder rår tystnad. Vi stiger upp, mediterar, äter frukost, har lektion, yogar, äter lunch och arbetar ett tillsatt jobb i tystnad. Sedan har vi en timmes diskussion på ämnena. Efter denna tungans fristad, som många inte alls vill ska sluta, så dricker vi te, har lektion, mediterar, äter middag och mediterar igen. Vi har några timmars fri tid per dag där vi kan läsa eller gå promenader, dock aldrig utanför centrets gränser. Efter ett par dagar känns det helt naturligt, och väldigt skönt att aldrig förväntas vara social. En fristad på många sätt.

Vi blev väldigt förälskade i Lilla Tibet. Dels för att det var en så vacker omgivning (det kändes som svenska fjäll) men mest för stämningen. Det är lugnare, vänligare. Vi blev inte påhoppade hela tiden. Det var inte så jobbigt att gå och köpa något, för priserna var redan utsatta, och passade det så passade det.

Vi kommer att åka hit igen. Om ungefär ett år. Och det ser vi fram emot på ett helt annat sätt än paradisstränder och mäktiga fort. För McLeod Ganj är en oas i en allt mer hektisk och ytlig värld. Vi går här och andas kylig bergsluft tills våra hjärtan känns lika luftiga och lätta som omgivningen.

Läs mer
Sida 1 av 11