Bröllopsnatt i Puri

”Min vän gifter sig idag – jag har sagt att ni kommer med mig när jag åker dit halv elva ikväll!” säger Ameer. Vi skulle bara inom hans internetcafé för att säga tack för dagens utlykt till Konark Temple. Jahopp, där försvann vår lugna och sköna filmkväll. Vi skulle ha gott om tid på oss att äta och ta en stunds vila innan vi skulle åka. Efter maten var klockan åtta, och vi gick tillbaka in till vårt hotell. Något sena men skulle ändå ha två och en halv timme innan bröllopet.

Då ringer mobilen. Det är så klart Ameer. På den krassliga mobilledningen får jag fram att hans vän är på väg nu och att vi skall komma ner så snart som möjligt. I bakgrunden hör jag ett väldans oljud.

Okej, vi skyndar in och duschar, fixar till oss och tar på våra finare kläder. Det är ju trots allt bröllop på gång.

Bröllopskaravan med inburade saxofonister

Bröllopsbilen med brudparet i baksätet

Tillbaka på internetcafét berättar Ameer att hans väns karavan precis åkt förbi. När man gifter sig här i Puri och Indien är det stort. Enormt stort. Ett inslag under bröllopsdagen är karavanen genom stan. Det var hans väns karavan vi hört i bakgrunden när han ringde.

Bröllopskaravanen verkar oftast bestå av:

  1. En stor dekorerad vagn med brudparets namn skrivet på.
  2. Ett tåg med musiker som spelar glad musik sittandes i burar på hjul. Mellan burarna går elledningar så även keyboardisten hörs.
  3. Dieselgenerator som ger ström åt musikerna och lamporna.
  4. En sista vagn med högtalare som spelar ut den glada musiken.
  5. En dansande hop indier. Mestadels herrar i kostym.
  6. En blomsterdekorerad bil med vinkande brudparet. Tagetes verkar vara den vanligaste blomman.
  7. Tiotal personer som håller lampor och lysrör för att lysa upp längs vägen. Lamporna är seriekopplade och går till dieselgeneratorn.

Denna karavan körs sedan till själva bröllopsplatsen.

Sent bröllopsbesök

Obligatoriska bröllopskortet, här med trött brud

Vi kommer fram till hotellet där bröllopet hålls strax efter tio på kvällen. Tält är uppställda runt den stora gräsplan framför det stora, vitmålade hotellet. I tälten finns mat att hämta och plaststolar och bord är uppställda. När vi kommer verkar de flesta åkt hem och vi ser kanske ett par hundra människor. Ameer berättar det var över femtonhundra gäster på hans systers bröllop. I mitten av planen finns ett finare tält med kuddar där brudparets föräldrar håller hov. Kvinnorna har glittrande, färgsprakande klänningar, medan männen antingen har sobra rockliknande kläder eller enkla tshirts och jeans. De senare är antagligen de som inte står brudparet så nära.

På en stor upplyst scen sitter det uppklädda brudparet och ser just nu ganska slitna ut. Folk kommer upp och blir fotograferade och ger lyckönskningar till de trötta tu. Vi får veta att de kommer sitta där till fyra inatt.

Mat, mat, mat

Ameer tar oss med till några av mattälten och ser till att vi får nudlar, en vegetarisk stark köttbulle och söt mjölkboll av något slag. Ganska gott. Sedan blir vi framforslade till brudparet. Efter ett tjugotal poseringar och lyckönskningar kan vi gå ner från den strålkastarbelysta scenen. Vi orsakar en del uppståndelse; vi är de enda västerlänningarna på plats så många vill ha bilder på oss.

Madeleine slaffsar mat med händerna

Snart kommer en fantastiskt nöjd man fram och hälsar snabbt och glatt och halvt oförståeligt. Han har gråbruna kläder och en sjal runt halsen. Det är brudens far. Han föser upp oss till bröllopsparet igen. Han vill ta fler bilder med oss och de nygifta. När detta är klart frågar han om vi fått mat. Innan vi ens hunnit svara vänder han sig till en av sina vänner och beordrar honom att ge oss mat.

Två minuter senare sitter vi på cementgolvet i ett litet rum tillsammans med ett tiotal indier. En barbröstad indier rullar fram tunga lerkrus och slevar upp rörorna med händerna. Det låter slaffs när den landar på våra palmblad. Vi äter sörplandes, droppandes, slaffsandes den fantastiska maten. Det är uppsluppen stämning och vi skrattar med indierna åt våra försök att äta utan bestick. När vi inte längre kan äta mer tackar vi för oss.

Sedan beger vi oss ut till Ameer igen och gör oss klara att åka hem igen. Innan vi åker hinner brudens far bjuda in oss på bröllopets fortsättning imorgon. Idag var det brudgummens släkt och vänner som var på plats, imorgon är det brudens tur. Och det bröllopet blir lika stort.

Vi tackar och ger oss iväg. Mätta, glada och trötta. Vilket verkar vara just poängen med indiska bröllop…


Andra berättelser från vår resa

  • En dag i bilder: PuriEn dag i bilder: PuriDen sista dagen i Puri ville Ameer att vi skulle följa med honom till hans by och träffa hans familj. Vi skulle sova i Bhubaneswar sista natten eftersom vi dagen efter skulle åka därifrån […]
  • Halvsemester i PuriHalvsemester i Puri Efter ett par veckor i Bodhgaya hade Madeleine fått nog av insikter och reflektion och behövde bad och paradis. Vi dividerade om vart vi kunde åka, och en joker dök upp i leken. […]
  • Tillbakablick: Taj MahalTillbakablick: Taj MahalVi är i ett månadslångt retreat i Nepal. Tillbaka 12/12. Detta är ett automatpublicerat inlägg vi skrev innan vi gick in. Så ni inte glömmer bort oss.   Även med huvudvärk […]
  • Frukost på 4200 meters höjdFrukost på 4200 meters höjdDet är förbannat kallt. Jag har en funktionströja, en fleacetröja och en jacka på mig. Ändå fryser jag lite. Klockan är inte mer än runt sex på morgonen. Här går lägger man sig tidigt för […]
  • Grönt te i DarjeelingGrönt te i Darjeeling - No sugar for green tea, säger hon. Jag mumlar tillbaka godkännande, men hon har redan vänt sig om och burit bort sockerfatet. Det var ingen fråga tydligen. Grönt te utan socker […]

1 kommentar

  1. Lena & Fredrik |

    Ni är ju fina hedersgäster så klart! =) Häftigt, har också hört talas om att indiska brölopp är storslagna. Tack så jättemycket för vykortet, fick det igår 🙂 Härligt att höra från er. Hoppas att ni har det bra. LÄngtar till att få träffa er i februari. Snart snart! Kram!

Lämna ett svar