Inlägg i maj, 2012

Java – inte bara kaffe

Två sidor av Jakarta

Vi kommer in till Jakarta och har egentligen inga planer för Indonesien. Återigen har vi lämnat de stora väskorna och vi känner oss fria att ta dagarna som de kommer. De första två dagarna i landet bor vi på två helt olika ställen – ett guesthouse med slemmigt badrum på ”backpackergatan”, och ett oväntat fint hotell som vi till största delen får gratis för att vi har bokat tio nätter genom Hotels hemsida.

Typiskt backpackerrum... fast med A/C

Badrum badrum

Otypiskt och dyrt backpackerrum

Sedan bestämmer vi oss. Vi åker till Yogyakarta direkt, där ett av världens största buddhistiska monument finns. Sagt och gjort, efter åtta timmars tågresa stiger vi av i ett regnigt Jogja och letar upp ett värdshus.

Borobudur

Soluppgång över Buddha

Klockan fem på morgonen knackar vår chaufför på dörren till vårt lilla rum, och vi åker till Borobudur för en magnifik soluppgång. Luften är krispig, berg och gröna landskap omger oss, och en enormt stor stenstupa från 800-talet är utsmyckad med detaljerade reliefer. Vi är bara en i flocken, då detta är Javas mest berömda turistmål, men mest ser vi skolungdomar. De springer runt och frågar turisterna om de får lov att prata lite med oss, då de har fått en uppgift av sin lärare. Vart bor ni? Kan ni berätta något om ert land? Det hela är en övning i att prata engelska, och en del är nästan omöjliga att förstå – men efter att ha fått höra frågorna tre gånger tidigare så svarar jag på frågorna som om jag förstod dem ändå. De nickar och skrattar tacksamt, även om de inte helt är med på att solen lyser hela natten på sommaren om man kommer långt norrut i Sverige.

I Jogja hittar vi som vanligt en shoppinggalleria där vi beställer in lyxkaffe. Och här snackar vi verkligen lyx. Kopi Luwak. Kaffebönan har passerat genom en mård, plockats upp, rengorts och malts. Här kostar en kopp 65000 rupiah, ungefär 50 kronor. I Europa får man batala 10 gånger så mycket. Kaffet är väldigt syrligt och har nästan ingen beska. Men är inte gott.

Nöjda med Jogja tar vi tåget en timma österut och hamnar i Solo. En trött stad där backpackergatan verkar vara ett minne blott. Inga turister direkt, och flera av restaurangerna som vi har i vår fyra år gamla guidebok har fått stänga igen. Vi hittar dock en trevlig kvinna som har en oväntat fint homestay, och stannar två dagar innan vi tar en minibuss till vulkanen Bromo.

Bromo är det kantstötta berget till vänster - inte det rykande berget i bakgrunden...

Ingen lava på Java

För att känna verklig mystik i detta månlandskap som utgörs av Bromo, berg, karga sandhav och dimma rekommenderas att man ger sig ut innan solen har gått upp för att kunna vara på en utsiktspunkt när solens strålar sköljer in över Bromo. Därför blir vi nu väckta tjugo i fyra på morgonen för att ta en jeep upp. Efter femton minuters körning stannar bilen, och vi har ytterligare 20 minuters klättring uppför branta sluttningar och trappor. Sedan får vi vänta en timme på solen.

Långt borta vid bergskammen där solen kommer att gå upp ligger ett tjockt molntäcke. Vi är på 2100 meters höjd, och det är riktigt kallt. Fyra grader. Våra hyrda jackor är välbehövda. Tunna molnslöjor sveper fram ovanför oss. När gryningen randas samlas alla vid kanten av utsiktsplatsen och tar bilder. Ett par försäljare med kaffe och te försöker få oss att köpa en värmande kopp. Eller banankaka? Vi tackar nej och dricker vårt vatten, äter våra jordnötter i choklad, och är rätt nöjda med att få frysa för en gångs skull.

På väg upp till vulkanen Bromo

Efter soluppgången tar jeepen oss vidare till själva vulkanen. En lugn ström av folk vandrar upp till toppen för att titta ner, men Martins knän har börjat göra ont av utsiktsvandringen så vi rider upp på varsin ponny. Den sista biten är en illa tilltygad stentrappa.  Försäljare med blomsterknippen vill få oss att offra en bukett till vulkanen för lycka. Det är tradition. Men vi är trötta på att hela tiden pumpas på pengar och tackar nej. Martin frågar om de har en bebis till salu att slänga ner istället? De skrattar, vi skrattar, och går vidare.

På vägen uppför trappan börjar det sticka i näsan och svida i halsen. Svavel. Det blir värre ju längre upp vi kommer. När vi kommit upp och tittar ner är det inte så spännande. Ingen kokande lava, ingen hetta. Kratern ser ut som ett tratt, och ur hålet i mitten strömmar en tjock, vit rök. Vi tar några bilder och flyr sedan den svavelstickande luften.

Efter Java kommer Bali…

Läs mer

Kondomer, vegetariskt kaos och underbara stränder

Solnedgång i Port Benton

Planet landar, två timmar försent. Det är varmt i Manilla. Även på kvällen då vi kommer. Fuktigt. Smutsigt.  Hittar en bankomat, fyller plånboken med ny valuta. Pesos. Hittar en taxi som tar oss till vårt hotell. Staden ser ruffig ut. Guideboken har rätt. Ryktet också. Manilla verkar vara mest vara en skitig charmlös stad. Och farlig. Hotellet avråder oss från att gå de hundra metrarna till närmaste internetkafé.  – Not safe now. Tur att vi bara har en natt här.

Tidigt på morgonen går nästa flyg. Legaspi. Valhajar. Snart märker vi att det kommer bli problem med maten på filippinerna.

–  Vegeterian? You mean vegetables? What do you mean?

När vi beställer nudlar till lunch ber vi om enbart grönsaker. In kommer nudlar med kyckling, räkor och bläckfisk.

– Excuse me, no meat. We only eat vegetables. OK?

– OK! I´m sorry. Will get you new one.

In kommer samma tallrik nudlar. Nästan all kyckling pillade dom bort. Men räkorna och bläckfisken är kvar. Suck. No tip for this place.

Men snart vänder det. Som det brukar göra. Bara vi kommer bort från Manilla och dammiga Legaspi öppnar sig ett annat Filippinerna. Vatten. Grönska. Solnedgångar. Paradis. San Miguel Light. Pizza. Och amerikanska sitcoms!

Sitcoms och kondomer

Filippinskt häng

USA har officiellt lämnat ön för länge sedan. Men fortfarande har de militärbaser här. Små konstgjorda kulturella öar fulla med amerikanska soldater. Filippinerna ser USA som sin allierade. Hur USA ser på Filippinerna vet jag inte. Småbråkig och lite synd om kanske. Men kriga mot Kina för att hjälpa Filippinerna vill dom nog inte. Chinas export är viktigare än internationella avtal och Filippinska landsgränser. För ett tag sedan skänkte USA ett gammal fartygtill Filippinerna. När Filippinerna för några veckor sedan skulle spänna musklerna mot China inser de att de inte har vapen nog på båten. Men den var ganska snygg rekvisita.

Pensionerade soldater stannar ofta kvar och slår sig ner med sin nyfunna Filippinska kärlek för att leva lata dagar.

Ungdomarna gillar amerikanska sitcoms. Några tjejer vi träffar i Donsol älskar Big Bang Theory. Som vi. Fast How I Met Your Mother är bättre tycker dom. Övriga samhället är konservativt katolskt. Här styr kyrkan. P-piller får inte diskuteras i skolan.  Aborter är olagliga. Men kondomer går bra tydligen. Överallt ser vi reklam för lakrits-, kokos- och chokladkondomer. Närhet och kärlek visas inte öppet här. Ett laddat ämne . De har till och med en speciell förkortning för det som man kan vara för eller emot. PDA, Publicly Displayed Affection.

Leriga grusvägar blir oframkomliga lervägar

Lervägar mot Port Berton

Städerna påminner lite om ett ordnat Sri Lanka. Mycket grusvägar. Några dåliga, gjutna betongvägar. De spruckna betongvägarna är skumpiga. Grusvägarna blir till lervägar när det regnar. Oframkomliga under regnperioden. På väg till Port Barton på Palawan kör vi nästan fast med vår scooter när leran blir flera decimeter tjock. Madeleine hoppar av, jag försöker skjuta fram scottern. Några dagar senare när vi skall tillbaka har det regnat ännu mer. – Rained last night so you wont be able to get back by scooter today, informerar hotellägarinnan. Go to tourist information they might help.

Snart står vi vid turisthjälpen. – Jo vi har en scooter och behöver tillbaka till Puerto Princesa. Bussen? Jaha, vi kan ta scootern på den? Och när går den?

En kvart senare är vår scooter fastsurrad bak på bussen och vi kan bege oss tillbaka. Om man skiter i säkerhet går allt snabbt.

Efter Palawan flyger vi till Cebu. Vi hittar ett japanskt hotell. Käkar friterad tofu till kvällsmat vid halv elva. Planet försenat fyra timmar.  Inser att jag förstå hur storstäder i sydostasien fungerar nu. Känner rytmen. Skyskraporna som är granne med fallfärdiga ruckel. Känner var billiga hotell frodas och vart apoteken brukar gömma sig.

Kristallklart vatten runt korallrev

Solnedgång på Malapascua

Buss från Cebu till Maya. Innan vi hoppar på säger en kille att det skall ta tre timmar. När vi hoppar på säger chauffören tre och en halv timme. Det tar nästan fem. Dammiga hoppar vi av i Maya.

– You go to Malapascua, frågar en äldre solbränd man när vi hoppar av bussen. Oh, sorry last ferry just left. Not many people go this late. But for 150 pesos my friend will take you. Yes, right away. No waiting. Only you! Pay now. Thanks. OK, come here.

Båten åker så klart inte direkt. Och det är inte bara vi som skall över. Fem minuter efter vi satt oss på båten anländer en buss. Folk strömmar ner i vår båt. Som går efter en dryg kvart. Jag antar att lokalbornas förmåga att lura vita turister är ett mått på hur utvecklat turistmål det är. I så fall är Malapascua är på väg att bli stort. Samtidigt använder lokala fiskarna dynamit när de fiskar. De bokstavligen spränger bort korallerna. Turisternas pengar räcker tydligen inte till alla.

Med rätta är Malapascua på väg att blir stort kan jag säga. För snart har vi glömt bort att vi blev lurade på båtbiljetten. Båten flyger fram över vatten som mer liknar gin. Klart. Blått.  Här blir vi kvar.

Födelsedagsöl

Madeleines födelsedag firar vi med en solnedgångstur. Med snorkel och en frysbox fylld med iskall San Miguel. Till och med Madeleine gillar ölen.

Varma lata dagar passerar. Kvällarna slappar vi framför en fläkt och pratar med nyvunna vänner. Nätterna ser vi stjärnbilderna spraka i den svarta natten. På morgonen väcks vi av tupparna. Längs de fantastiska stränderna ligger dykresorts och mindre hotell. En del har egen strand.

Underbar snorkling

Filippinerna är en märklig mix. Håller man sig bara vid turisthålen som Barocay och Malapascua påminner det en del om Malaysia fast kristet. Är man i de mindre städerna känns kaoset på de dammiga grusvägar indiskt. Samtidigt som de talar bara engelska och gillar How I Met You´r Mother på tv. Hårdheten från år av instabilitet finns här också. Fickor av uppror berättas om i tidningarna. Bussar som sprängs på de oroligare öarna. Dödsstraff på narkotikasmuggling. En schweizare vi bodde hos i Puerto Princesa på Palawan konstaterade att borgmästaren skyddar de utländska boende där: för några år sedan begicks ett inbrott i ett av husen till en utländsk boende, de tre tjuvarna hittades och sattes snabbt i finkan. Den officiella historien är att de försökte rymma därifrån, men att de blev ihjälskjutna i flykten.  – Märkligt att de tre tjuvarna hade identiska kulhål mellan ögonen dock, konstaterar Schweizaren torrt. Hård filippinsk rättvisa.

Läs mer

Att simma med en valhaj

I väntan på valhajar

Att se valhajar har varit Martins dröm länge. Det är faktiskt det enda skälet till att vi har skyndat hit till Filippinernas Donsol direkt från Malaysia utan att åka genom Indonesien. Från november fram till slutet av maj är det nämligen valhajssäsong, och det är inte en fråga om man ser dem, utan hur många man ser. Så vi registrerar oss för en valhajssafari och checkar in på en resort längs havet. Och lyckas beställa helt vegetarisk mat!

På morgonen är det fullt med folk runt kontoret som kontrollerar valhajsutflykterna. Det är strikta regler som gäller och alla måste se en informationsfilm först. Max sex personer per båt och max en båt per valhaj. Vi paras ihop med en trevlig grupp filippinare och ger oss ut på jakt.
Efter bara en liten stund blir vår guide exalterad – en valhaj är siktad precis intill oss! Vi sätter oss på rad längs kanten på båten och väntar på klartecken. Okej, i, i, i, skynda på!

Vi plaskar i och halvkaos råder i gruppen när alla vill vara först. Guiden ropar till oss att titta ner. Den kommer mot oss nu! Jag tittar ner och blir bestört av ett stort gap som är på väg mot oss som om vi har förvandlats till ovanligt smaskiga plankton. Bara en meter nedanför oss glider valhajen förbi, mörkblå med vita prickar och vit runt det halvmeterstora, ellipsformade gapet. När den har försvunnit råder fullt kaos. Filippinarna är så uppspelta att de tjuter av glädje, tar tag i och skakar oss. Jag skrattar, både för valhajen och för att våra vänner verkar ha fått en dröm uppfylld, de med.

Våra guider håller utkik. I bakgrunden cirklar båtar där man såg en sist.

Fast en är inte nog, och vi fortsätter att puttra runt, spanandes efter fler fiskar. Snart upptäcker vi det sorgliga med den här turistindustrin. Som alltid så är det viktigare att turisterna får vad de vill ha än att värna om hajarna. Regler följs inte alls, och mängder med båtar och stora grupper snorklare hopas runt en siktad haj. Det är inte så konstigt att man bara har siktat en fjärdedel så många nu som för ett par år sedan. Vi får i alla fall tillfälle att simma med en haj två gånger till, men sista gången är det fullt kaos. De flesta har flytvästar då de inte kan simma, och tur är det då valhajen simmar in vid sidan av vår båt och folk slår i huvudet i stödarmarna som sträcker sig ut på sidorna, grabbar tag i varandra för att komma fram, och sparkar till varandra med fenorna.

Valhajen, en efterlängtad majestätisk jätte

Eftersom jag inte har flytväst känns det farligt så jag flyr fältet och hamnar i förtruppen med de simkunniga. Där ser jag plötsligt hajen under mig, och under följande minut känns det som att jag och han är helt ensamma. En mängd bilder senare lämnar jag honom och hoppar tillbaka upp i båten.

Och funderar på vart man ska åka för att känna den känslan längre än en minut.

Läs mer

Så överlevde vi tre veckor i Filippinerna med enbart handbagage

Vi springer omkring i hotellrummet i Kuala Lumpur och packar oss i ordning inför morgondagen. Då reser vi först till Singapore, lämnar in våra stora väskor, och fortsätter sedan till Filippinerna. Tre veckor på resande fot. Hur många tröjor behöver man? Byxor, underkläder? Mediciner, hygienprodukter och annat som verkar nödvändigt för att man inte ska gå runt och känna sig som en slusk?

Bra att ha, bättre att lämna

Först skippar vi allt som är ”bra att ha”. Där ingår dator, en mängd mediciner och nästan hela garderoben. ”Göra sig fin”-pryttlar som smink, rakprodukter och hårgojs dras ner till absoluta minimum. En handduk tar vi med, inte två. Tre linnen, ett par byxor, ett par skor. En långärmad tröja för kvällarna. Färre kläder, färre val. Mycket tvättande kommer det att bli. Just det, tvättvålen måste med.

Sedan har vi nästa kriterium – allt måste gå igenom som handbagage, så vi slipper checka in. Pincett, nagelsax, rakhyvel och andra livsfarliga saker tas bort. En liten handbagagevänlig necessär med små schampo- och balsamförpackningar inhandlas, mest för att vi ska slippa springa till ett apotek första kvällen. Behöver vi något annat speciellt, så får vi helt enkelt köpa det mellan flygresorna. Det blir ändå billigare än kostnaden för att checka in bagaget! Problemen får lösas på plats, helt enkelt.

Krångligare, enklare, friare

Hur kommer det då sig att vi lämnar bekvämlighet och gör det krångligt för oss? Frihet! Tänk dig att komma fram till ett nytt ställe och direkt hoppa vidare på en buss till något intressant, och kunna gå omkring där utan att dra omkring på 15 kilo. Slippa att checka in på hotellet det första man gör, och slippa att ha hotellet som utgångspunkt för allt. Vi kan checka ut varje morgon, dra runt med all vår packning, kanske hyra en scooter och se vart vi hamnar – kanske tillbaka på samma hotell, kanske i någon avlägsen krok på en halvt öde ö. Mindre planering, mer spontanitet, mer lätta val och möjligheter. Helt plötsligt är det helt ok att gå omkring och leta boende i värmen istället för att ha allt klart och kanske bli besvikna, när vi kommer till ett nytt ställe.

Stora väskorna blir förråd i Singapore

Efter tre veckor är det självklart att vi lämnar ryggsäckarna en stund till. Vi har ju Indonesien och Borneo att ta oss igenom. Varma länder, lätta kläder och så mycket skönare att resa runt med en liten ryggsäck. Så vi lämnar väskorna i ett hyrt förråd i Singapore efter ett klädbyte inför Indonesien. Sedan tittar vi till väskorna mellan Indonesien och Borneo. Världen känns bra liten ibland.

Så nästa gång du ska iväg på semester, våga välj den lilla packningen. Våga välj frihet!

 

Läs mer
Sida 1 av 11