Java – inte bara kaffe

Två sidor av Jakarta

Vi kommer in till Jakarta och har egentligen inga planer för Indonesien. Återigen har vi lämnat de stora väskorna och vi känner oss fria att ta dagarna som de kommer. De första två dagarna i landet bor vi på två helt olika ställen – ett guesthouse med slemmigt badrum på ”backpackergatan”, och ett oväntat fint hotell som vi till största delen får gratis för att vi har bokat tio nätter genom Hotels hemsida.

Typiskt backpackerrum... fast med A/C

Badrum badrum

Otypiskt och dyrt backpackerrum

Sedan bestämmer vi oss. Vi åker till Yogyakarta direkt, där ett av världens största buddhistiska monument finns. Sagt och gjort, efter åtta timmars tågresa stiger vi av i ett regnigt Jogja och letar upp ett värdshus.

Borobudur

Soluppgång över Buddha

Klockan fem på morgonen knackar vår chaufför på dörren till vårt lilla rum, och vi åker till Borobudur för en magnifik soluppgång. Luften är krispig, berg och gröna landskap omger oss, och en enormt stor stenstupa från 800-talet är utsmyckad med detaljerade reliefer. Vi är bara en i flocken, då detta är Javas mest berömda turistmål, men mest ser vi skolungdomar. De springer runt och frågar turisterna om de får lov att prata lite med oss, då de har fått en uppgift av sin lärare. Vart bor ni? Kan ni berätta något om ert land? Det hela är en övning i att prata engelska, och en del är nästan omöjliga att förstå – men efter att ha fått höra frågorna tre gånger tidigare så svarar jag på frågorna som om jag förstod dem ändå. De nickar och skrattar tacksamt, även om de inte helt är med på att solen lyser hela natten på sommaren om man kommer långt norrut i Sverige.

I Jogja hittar vi som vanligt en shoppinggalleria där vi beställer in lyxkaffe. Och här snackar vi verkligen lyx. Kopi Luwak. Kaffebönan har passerat genom en mård, plockats upp, rengorts och malts. Här kostar en kopp 65000 rupiah, ungefär 50 kronor. I Europa får man batala 10 gånger så mycket. Kaffet är väldigt syrligt och har nästan ingen beska. Men är inte gott.

Nöjda med Jogja tar vi tåget en timma österut och hamnar i Solo. En trött stad där backpackergatan verkar vara ett minne blott. Inga turister direkt, och flera av restaurangerna som vi har i vår fyra år gamla guidebok har fått stänga igen. Vi hittar dock en trevlig kvinna som har en oväntat fint homestay, och stannar två dagar innan vi tar en minibuss till vulkanen Bromo.

Bromo är det kantstötta berget till vänster - inte det rykande berget i bakgrunden...

Ingen lava på Java

För att känna verklig mystik i detta månlandskap som utgörs av Bromo, berg, karga sandhav och dimma rekommenderas att man ger sig ut innan solen har gått upp för att kunna vara på en utsiktspunkt när solens strålar sköljer in över Bromo. Därför blir vi nu väckta tjugo i fyra på morgonen för att ta en jeep upp. Efter femton minuters körning stannar bilen, och vi har ytterligare 20 minuters klättring uppför branta sluttningar och trappor. Sedan får vi vänta en timme på solen.

Långt borta vid bergskammen där solen kommer att gå upp ligger ett tjockt molntäcke. Vi är på 2100 meters höjd, och det är riktigt kallt. Fyra grader. Våra hyrda jackor är välbehövda. Tunna molnslöjor sveper fram ovanför oss. När gryningen randas samlas alla vid kanten av utsiktsplatsen och tar bilder. Ett par försäljare med kaffe och te försöker få oss att köpa en värmande kopp. Eller banankaka? Vi tackar nej och dricker vårt vatten, äter våra jordnötter i choklad, och är rätt nöjda med att få frysa för en gångs skull.

På väg upp till vulkanen Bromo

Efter soluppgången tar jeepen oss vidare till själva vulkanen. En lugn ström av folk vandrar upp till toppen för att titta ner, men Martins knän har börjat göra ont av utsiktsvandringen så vi rider upp på varsin ponny. Den sista biten är en illa tilltygad stentrappa.  Försäljare med blomsterknippen vill få oss att offra en bukett till vulkanen för lycka. Det är tradition. Men vi är trötta på att hela tiden pumpas på pengar och tackar nej. Martin frågar om de har en bebis till salu att slänga ner istället? De skrattar, vi skrattar, och går vidare.

På vägen uppför trappan börjar det sticka i näsan och svida i halsen. Svavel. Det blir värre ju längre upp vi kommer. När vi kommit upp och tittar ner är det inte så spännande. Ingen kokande lava, ingen hetta. Kratern ser ut som ett tratt, och ur hålet i mitten strömmar en tjock, vit rök. Vi tar några bilder och flyr sedan den svavelstickande luften.

Efter Java kommer Bali…


Andra berättelser från vår resa

  • Bali imponerarBali imponerar Vi ankommer till Denpasar, Balis "huvudstad", efter midnatt. Bussen är många timmar sen och natten är varm. Trötta stapplar vi ut från busstationen och beger oss in mot centrum. I drygt […]
  • Tre stora städer: Hyderabad – Delhi – JaipurTre stora städer: Hyderabad – Delhi – Jaipur Efter Puducherry stack vi äntligen norröver. Först till Hyderabad med skränig nattbuss som visade Bollywoodfilm klockan tolv på natten, med medsångare även i bussen. Trötta och varma […]
  • 6 myter om Burma, vilka har du gått på?6 myter om Burma, vilka har du gått på? När jag nämner att jag varit i Burma regerar många med att säga att de också skulle vilja resa dit. Vilket är förståeligt. Framförallt efter det senaste årets charmoffensiv från […]
  • Koncentration i MatrimandirKoncentration i MatrimandirVi är på plats vid nio. Dagen innan såg vi golfbollen utifrån. När vi ankommer får vi först se ännu en film om Auroville och Matrimandir. Det är verkligen guld på utsidan. Bladguld mellan […]
  • Tillbakablick: SipadanTillbakablick: SipadanVi är i ett månadslångt retreat i Nepal. Tillbaka 12/12. Detta är ett automatpublicerat inlägg vi skrev innan vi gick in. Så ni inte glömmer bort oss. Vi får oftast två reaktioner av […]

1 kommentar

  1. Hej på er! Fattar ni egentligen hur mycket ni upplever? Bara en liten undran från en lätt avundsjuk moder…..

Lämna ett svar