Inlägg av Madeleine

Med mamma i norra Borneo

Regnskogsresenärer

Vi står och väntar vid ankomsthallen i Kuala Lumpurs flygplats. Äter en donut. Ler åt alla taxichaufförer som ropar ut namn när någon som ser ut som en affärsman kommer ut genom glasdörrarna. Min mamma är ganska kort, liten och har rakt mörkt hår. Plötsligt upptäcker jag att nästan alla asiatiska kvinnor på håll liknar mamma, vilket gör att jag mer än en gång blir onödigt uppspelt över någon jag eller Martin ser på andra sidan ankomsthallen.

Sedan ser vi någon med ryggsäck, och äntligen är det rätt! Ett kramkalas senare sitter vi i taxi till hotellet.

Dagen efter reser vi till vår verkliga destination – Borneo. Mammas regnskogsdröm, och vårt dykparadis. Vi stannar till i Kuta Kinabalu och gör dagsutflykter till dykning och näsapeskådning. Dykningen här imponerar inte, men utflykten till en flod i regnskogen, ett par timmar in i landet, är oväntat trevlig. Vår guide, en ung filippinska (de flesta som arbetar hårt är filippiner – malayer är för lata, säger de) berättar om vad vi kommer att se och önskar sig käckt frågor om allt vi kan komma på. I bilen ut till regnskogen ser vi också något som är förödande för Borneos vilda liv – oljepalmsodlingar som sträcker sig så långt ögat når, och har tagit över stora delar av regnskogsmarkerna. Människorna behöver äta, och då måste något ge vika.

Långsvansad makak

Dagen blir rolig ändå. Vi ser flera familjer med näsapor uppe i träden runt floden, och kommer väldigt nära en flock långsvansade makaker, de våghalsigaste och fräckaste av aparterna här. På kvällen åker vi ut i båten igen, nu på jakt efter eldflugor. Kaptenen har med sig en stark ficklampa som han lyser med över träden, och det dröjer inte länge innan en svärm eldsflugor svarar på hans ljus genom att frenetiskt blinkande lysa upp ett helt träd som en stor julgran. Vi oohar och aahar och sjunger julsånger.

Efter ett par dagars shopping drar vi oss vidare till nästa anhalt, Sandakan. Här finns ett rehabiliteringscenter för orangutanger – en liten bit återplanterad regnskog bland oljeplantagen. Efter ett besök där, med många vackra bilder av de rostbruna människoaporna, drar vi vidare på äventyr. Nu blir det regnskog på riktigt. Två nätter bland apor, spindlar, krokodiler, blodtörstande mygg, färggranna fåglar och civetkatter.

Trött kungsfiskare

Vi blir inte besvikna. Uncle Tan har ett väldigt enkelt boende där man sover på madrasser på golvet i en stuga utan dörrar, med myggnätet säkert instoppat under för att slippa vakna med en svärm över huvudet. En klädpåse får agera kudde. Vi blir vana vid den mindre aptitretande stanken av citronella. Men det är värt det. Efter fyra båtsafaris på floden Kinabatangan och två vandringar i djungeln har vi sett att det fortfarande finns vildmark i Borneo.

Och på ett blad vid gångstigen ligger en liten grön orm och latar sig. Om den biter dig har du mindre än en timme kvar att leva. Så vi lämnade den att sova, och gav oss ut i djungeln för att se på sovande kungsfiskare istället…

Läs mer

Svensk sommar i Cameron Highlands

Alpkänsla

Vi tar på oss våra nya, mindre ryggsäckar och lämnar Smile Hotel i Chow Kit, Kuala Lumpur. Nu är det slut på slöa dagar. Dags att röra på sig, resa ordentligt igen.

Vi köper en bussbiljett till ett av Malaysias trekkingområden, Cameron Highlands. I de väl tilltagna sätena i Executive-bussen sitter vi och kämpar mot illamåendet på de slingrande vägarna högre och högre upp i bergen.

När vi kommer fram till vår slutstation, Tanah Rata, möts vi av välsignad svalka. Frisk, kall luft med alpkänsla. Granar och grönklädda berg omgivna av moln längs horisonten. Värdshusens skyltar lovar oss scones, te och egenodlade jordgubbar. Det känns väldigt avlägset från KL. Betydligt mer än fyra timmar på en buss. Vi tar en kort promenad på de kuperade vägarna innan ett hällregn tvingar oss tillbaka till värdshuset.

Trekking på stig 9

Trekkingfrukost

Morgonen efter har vi tittat ut ett spår genom regnskogen som anses lätt. Dags att testa Martins knän! Efter några månader med rätt gångstil har han helt slutat med smärtstillande, även om knäna fortfarande känns efter större belastningar.

Robinson Falls

Stigen som benämns ”Path 9” börjar vid ett vattenfall som heter Robinson Falls och slutar vid ett kraftverk. Längs stigen möter vi ett äldre par som vänt om då vägen är avspärrad längre fram på grund av halka efter gårdagens regn. Vi fortsätter ändå. Om vi måste vända så har vi i alla fall haft en trevlig promenad. Det visar sig att vi inte behöver vända, men den sista biten är omdirigerad och såpass brant att vi, väl nere, inte vill ta oss uppför den igen. Och nu börjar Martins knän strejka.

Regnskogsvandraren

Mystisk svamp?

Det är bra med små ryggsäckar

 

 

 

 

 

 

Vi tar oss ut till en större väg där vi får skjuts av en indier till närmsta teplantage som vi tror ligger på väg hem. Det visar sig vara ett som ligger ännu längre in i bergen. Det är måndag, veckodagen då fabrikerna vid teplantagen är stängda. Inga turister, inga bussar eller taxibilar i närheten. Vi bävar för vägen tillbaka, ett par mil i nu rätt så stekande sol med onda knän.

När vi satt oss ner för att vila och äta våra medhavda muffins kommer mot alla odds ett par turister gående från en stig runt fabriken. De visar sig vara ett tyskt par med hyrbil, och de kör oss med glädje tillbaka till Tanah Rata. Räddade!

Jordbrukstur med skogsinslag

Fantastiska vidder från utsiktspunkt

Nästa dag har vi köpt en rundtur. Tefabrik, fjärilar, jordgubbar, utsiktspunkt och en promenad genom Mossy Forest, den äldsta mossiga skog som finns här i närheten. Kvart i nio blir vi upphämtade av en energisk guide i jeep. Hans farfar kom från Tamil Nadu i Indien, men själv har han aldrig varit där. Vi får underhållande nog dela jeep med en annan indisk familj – från Holland.

– Talar du hindi? frågar de guiden.
– Nej, bara tamil, svarar han.

Utsiktspunkten ligger på 2031 meter och bjuder på vackra bergslandskap. I Mossy Forest hittar vi stjärnanis, kanel, vilda orkidéer, rhododendron och köttätande växter. Och mossa, såklart. Vi går på en träbro längs med bergsryggen i härliga 17 grader.

Stjärnanis

I väntan på Godot

Vild rhododendron

17 grader på 2000 meter

Rosa blommor

Turistätande växt

Turistätande växt…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sedan blir det tefabrik där vi lär oss hur svart te framställs, och en kopp nybryggt på caféet. Fälten omkring oss täcks av tebuskar så långt ögat når. De ser nästan figurklippta ut där de står i ojämna rader, som om fälten har blivit friserade. Ungefär 200 arbetare, de flesta ensamstående yngre män, behövs för att hålla dem så. De tjänar mellan 20 och 60 ringits per dag, ungefär 45 till 130 kronor. Fast de får gratis boende när de är här – och så mycket te de orkar dricka.

Tepaus vid fabriken

Färska teblad

Friserade teplantage

 

 

 

 

 

 

I den inhängnade fjärilsträdgården en liten bit därifrån finns allt från vandrande pinnar och skorpioner till kameleonter och färgsprakande blommor. Bara ett fåtal fjärilsarter, dock, vilket är lite av en besvikelse. Den hinner snabbt försvinna tills vi har kommit till det sista, efterlängtade stoppet – jordgubbar!

Färgglad handprydnad

Kameleontöga

Lila blommor

 

 

 

 

 

 

Rött guld

I långa rader hänger krukor med jordgubbsplantor för självplock. Man kan också köpa redan plockade i många varianter i affären. En skål med gubbar och vispad grädde blir det, och plötsligt känns det som att den svenska sommaren har hunnit ikapp oss här i Malaysia. Jordgubbarna är syrliga och smakrika; grädden söt och fluffig. De försvinner alldeles för snabbt, också likt en svensk sommar. Valet är lätt. Jag tar en skål till.

 

Avtäckta jordgubbar

Svensk sommarfest

Förgänglig sommar

 

 

 

 

 

 

 

 

Läs mer

Tio dagar i strikt tystnad

Matsalen från kvinnornas sida, notera skärmen

– Ledsen att avbryta festen, men det är dags för män och kvinnor att separeras nu.

Deltagarna till Vipassanakursen, eller Goenka-retreatet som det ibland kallas efter grundaren, reser sig upp från marken och säger hejdå till sina vänner och flickvänner. Vi ska lära oss en specifik meditationsteknik, och det gör vi bäst utan distraktioner. Jag och Martin sitter för oss själva. Vi reser oss också, säger hejdå och ler. Vi kommer inte att få prata med varandra på nio dagar, men det är tryggt att veta att han finns här.

– Vi hörs igen dag tio, säger jag. Jag längtar redan.

Sedan går jag över till kvinnornas matsal. Den är avdelad från männens med en vägg. Utanför står några skärmar så att man möjligtvis kan se fötterna på männen. Om man tittar, vill säga. Det bör man inte. Vi ska ha så kallad nobel tystnad. Ingen kommunikation mellan några elever, på något sätt. När du promenerar, ha blicken fäst på marken framför dig. Givetvis ingen telefon eller andra störande objekt, som böcker och skrivmaterial.

Vi får middag och instruktioner, samt en timmes meditation, och sedan är det läggdags.

Mitt rum, nummer F5

Enkla rum, finare än i Indien

Rummet är spartanskt, nästan tomt. Men man har egen toalett och dusch. Kallt vatten såklart, men det finns en spann så man kan hämta varmvatten från en beredare utanför. På en murad brits längs ena väggen ligger en tjock madrass. Längs den andra hänger en tvättlina över en liten klädhylla. Det är tryckande varmt, men takfläkten gör åtminstone att luften rör sig. Jag har definitivt bott i sämre rum på den här resan.

Under nio dagar följer sedan ett strikt meditationsschema. Klockan ringer fyra på morgonen, sedan mediterar vi i två timmar. Halv sju är det frukost och vila, sedan mediterar vi i tre timmar till. Klockan elva är det vegetarisk lunch och för gamla elever, däribland Martin, det sista målet mat för dagen. Vila en timme, sedan meditera i fyra timmar. Klockan fem är det te. Jag, som är en ny elev, får frukt och kan ta mjölkpulver i min dryck. Det blir oftast en kopp varm, söt choklad. Martin får vatten med pressad citron i.

Efter en kort paus mediterar vi igen innan vi får se en instruktionsvideo med Goenka som berättar vad vi ska göra, och varför det är bra. Vi avslutar med en halvtimmes meditation innan det är dags att gå och lägga sig. Klockan tio ska alla lampor vara släckta. Och med tanke på att vi väcks fyra nästa morgon, så är de det.

Jämnmod till allt som sker

Meditationerna går till på följande sätt: de första tre dagarna ska man vara uppmärksam på sin andning, och hur det känns i och nedanför näsan när man andas. Om tankarna flyger iväg, vilket de ofta gör, så andas man hårdare i någon minut så att man fokuserar på andningen, och går sedan tillbaka till normal, oförändrad andning. Den fjärde dagen börjar man med så kallad kroppsskanning. Man fokuserar på ett område stort som en femkrona på toppen av huvudet, och förflyttar sedan uppmärksamheten en liten bit i taget tills man har gått igenom hela kroppen, från topp till tå. Det man fokuserar på är vad det finns för känselintryck – beröring av kläder, luft, hetta, kyla, smärta, kliande, eller mer subltila vibrationer eller pirrningar. Det spelar ingen roll vad man känner, så länge man tar det med jämnmod. Det är nyckelordet. Jämnmod.

Allt förändras hela tiden, så det är lika bra att vara OK med det. Smärtan kommer och försvinner. Subtila vibrationer går över i vanligare känselintryck som klädernas beröring. Håll inte fast vid någon känsla, leta inte efter något, och önska inte att det vore annorlunda. Allt förändras. Jämnmod.

Stora meditationsalen utifrån

Med dagarnas gång får vi nya utmaningar och instruktioner. Svep igenom kroppen snabbare, del för del. Ta sedan båda armarna på en gång. Båda benen på en gång. När du kommit till tårna, börja nedifrån och gå upp till hjässan istället, och fortsätt från topp till tå, tå till topp.

Ungefär varannan dag blir vi kallade fram till meditationsledaren, en liten indier, som frågar oss hur det går. Känner vi några sensationer? Jaha, vilka då? Fortsätt, det går bra, kom ihåg att ta allt med jämnmod.

Trist, tråkigt och ibland rätt okej

Vissa dagar är de längsta, tråkigaste, gråaste, mähäigaste dagarna jag någonsin har varit med om. Jag sitter på en meditationskudde i nästan 12 timmar per dygn medan sekunderna tickar iväg från mitt liv. Jag får panik över att jag redan är 32 år och att jag inte utnyttjar varje andetag till att föra mig framåt i livet.

Andra dagar, någon timme per dag, går meditationen enligt instruktionerna och det känns rätt så intressant att vara här. Men det är ändå med stor lättnad som jag säger hej till Martin den tionde dagen. Alla pratar glatt efter tystnaden, det blir rena hönshuset av kackel i matsalen. Morgonen därpå är det städning och sedan är vi fria.

Goenka sade att kursen är bra för oss, alla går härifrån glada. Jag tänker i mitt stilla sinne att det är lättnad över att äntligen komma härifrån. Men det är väldigt speciellt att komma så nära sig själv, lära känna sig själv när det inte finns några störande moment runtomkring. Sina farhågor, förhoppningar.

Kommer vi att gå in i ett nytt Goenka-retreat?

Ja.

Men inte denna månaden.

Gången till meditationssalen, kvinnornas rum till vänster

Läs mer

Java – inte bara kaffe

Två sidor av Jakarta

Vi kommer in till Jakarta och har egentligen inga planer för Indonesien. Återigen har vi lämnat de stora väskorna och vi känner oss fria att ta dagarna som de kommer. De första två dagarna i landet bor vi på två helt olika ställen – ett guesthouse med slemmigt badrum på ”backpackergatan”, och ett oväntat fint hotell som vi till största delen får gratis för att vi har bokat tio nätter genom Hotels hemsida.

Typiskt backpackerrum... fast med A/C

Badrum badrum

Otypiskt och dyrt backpackerrum

Sedan bestämmer vi oss. Vi åker till Yogyakarta direkt, där ett av världens största buddhistiska monument finns. Sagt och gjort, efter åtta timmars tågresa stiger vi av i ett regnigt Jogja och letar upp ett värdshus.

Borobudur

Soluppgång över Buddha

Klockan fem på morgonen knackar vår chaufför på dörren till vårt lilla rum, och vi åker till Borobudur för en magnifik soluppgång. Luften är krispig, berg och gröna landskap omger oss, och en enormt stor stenstupa från 800-talet är utsmyckad med detaljerade reliefer. Vi är bara en i flocken, då detta är Javas mest berömda turistmål, men mest ser vi skolungdomar. De springer runt och frågar turisterna om de får lov att prata lite med oss, då de har fått en uppgift av sin lärare. Vart bor ni? Kan ni berätta något om ert land? Det hela är en övning i att prata engelska, och en del är nästan omöjliga att förstå – men efter att ha fått höra frågorna tre gånger tidigare så svarar jag på frågorna som om jag förstod dem ändå. De nickar och skrattar tacksamt, även om de inte helt är med på att solen lyser hela natten på sommaren om man kommer långt norrut i Sverige.

I Jogja hittar vi som vanligt en shoppinggalleria där vi beställer in lyxkaffe. Och här snackar vi verkligen lyx. Kopi Luwak. Kaffebönan har passerat genom en mård, plockats upp, rengorts och malts. Här kostar en kopp 65000 rupiah, ungefär 50 kronor. I Europa får man batala 10 gånger så mycket. Kaffet är väldigt syrligt och har nästan ingen beska. Men är inte gott.

Nöjda med Jogja tar vi tåget en timma österut och hamnar i Solo. En trött stad där backpackergatan verkar vara ett minne blott. Inga turister direkt, och flera av restaurangerna som vi har i vår fyra år gamla guidebok har fått stänga igen. Vi hittar dock en trevlig kvinna som har en oväntat fint homestay, och stannar två dagar innan vi tar en minibuss till vulkanen Bromo.

Bromo är det kantstötta berget till vänster - inte det rykande berget i bakgrunden...

Ingen lava på Java

För att känna verklig mystik i detta månlandskap som utgörs av Bromo, berg, karga sandhav och dimma rekommenderas att man ger sig ut innan solen har gått upp för att kunna vara på en utsiktspunkt när solens strålar sköljer in över Bromo. Därför blir vi nu väckta tjugo i fyra på morgonen för att ta en jeep upp. Efter femton minuters körning stannar bilen, och vi har ytterligare 20 minuters klättring uppför branta sluttningar och trappor. Sedan får vi vänta en timme på solen.

Långt borta vid bergskammen där solen kommer att gå upp ligger ett tjockt molntäcke. Vi är på 2100 meters höjd, och det är riktigt kallt. Fyra grader. Våra hyrda jackor är välbehövda. Tunna molnslöjor sveper fram ovanför oss. När gryningen randas samlas alla vid kanten av utsiktsplatsen och tar bilder. Ett par försäljare med kaffe och te försöker få oss att köpa en värmande kopp. Eller banankaka? Vi tackar nej och dricker vårt vatten, äter våra jordnötter i choklad, och är rätt nöjda med att få frysa för en gångs skull.

På väg upp till vulkanen Bromo

Efter soluppgången tar jeepen oss vidare till själva vulkanen. En lugn ström av folk vandrar upp till toppen för att titta ner, men Martins knän har börjat göra ont av utsiktsvandringen så vi rider upp på varsin ponny. Den sista biten är en illa tilltygad stentrappa.  Försäljare med blomsterknippen vill få oss att offra en bukett till vulkanen för lycka. Det är tradition. Men vi är trötta på att hela tiden pumpas på pengar och tackar nej. Martin frågar om de har en bebis till salu att slänga ner istället? De skrattar, vi skrattar, och går vidare.

På vägen uppför trappan börjar det sticka i näsan och svida i halsen. Svavel. Det blir värre ju längre upp vi kommer. När vi kommit upp och tittar ner är det inte så spännande. Ingen kokande lava, ingen hetta. Kratern ser ut som ett tratt, och ur hålet i mitten strömmar en tjock, vit rök. Vi tar några bilder och flyr sedan den svavelstickande luften.

Efter Java kommer Bali…

Läs mer

Att simma med en valhaj

I väntan på valhajar

Att se valhajar har varit Martins dröm länge. Det är faktiskt det enda skälet till att vi har skyndat hit till Filippinernas Donsol direkt från Malaysia utan att åka genom Indonesien. Från november fram till slutet av maj är det nämligen valhajssäsong, och det är inte en fråga om man ser dem, utan hur många man ser. Så vi registrerar oss för en valhajssafari och checkar in på en resort längs havet. Och lyckas beställa helt vegetarisk mat!

På morgonen är det fullt med folk runt kontoret som kontrollerar valhajsutflykterna. Det är strikta regler som gäller och alla måste se en informationsfilm först. Max sex personer per båt och max en båt per valhaj. Vi paras ihop med en trevlig grupp filippinare och ger oss ut på jakt.
Efter bara en liten stund blir vår guide exalterad – en valhaj är siktad precis intill oss! Vi sätter oss på rad längs kanten på båten och väntar på klartecken. Okej, i, i, i, skynda på!

Vi plaskar i och halvkaos råder i gruppen när alla vill vara först. Guiden ropar till oss att titta ner. Den kommer mot oss nu! Jag tittar ner och blir bestört av ett stort gap som är på väg mot oss som om vi har förvandlats till ovanligt smaskiga plankton. Bara en meter nedanför oss glider valhajen förbi, mörkblå med vita prickar och vit runt det halvmeterstora, ellipsformade gapet. När den har försvunnit råder fullt kaos. Filippinarna är så uppspelta att de tjuter av glädje, tar tag i och skakar oss. Jag skrattar, både för valhajen och för att våra vänner verkar ha fått en dröm uppfylld, de med.

Våra guider håller utkik. I bakgrunden cirklar båtar där man såg en sist.

Fast en är inte nog, och vi fortsätter att puttra runt, spanandes efter fler fiskar. Snart upptäcker vi det sorgliga med den här turistindustrin. Som alltid så är det viktigare att turisterna får vad de vill ha än att värna om hajarna. Regler följs inte alls, och mängder med båtar och stora grupper snorklare hopas runt en siktad haj. Det är inte så konstigt att man bara har siktat en fjärdedel så många nu som för ett par år sedan. Vi får i alla fall tillfälle att simma med en haj två gånger till, men sista gången är det fullt kaos. De flesta har flytvästar då de inte kan simma, och tur är det då valhajen simmar in vid sidan av vår båt och folk slår i huvudet i stödarmarna som sträcker sig ut på sidorna, grabbar tag i varandra för att komma fram, och sparkar till varandra med fenorna.

Valhajen, en efterlängtad majestätisk jätte

Eftersom jag inte har flytväst känns det farligt så jag flyr fältet och hamnar i förtruppen med de simkunniga. Där ser jag plötsligt hajen under mig, och under följande minut känns det som att jag och han är helt ensamma. En mängd bilder senare lämnar jag honom och hoppar tillbaka upp i båten.

Och funderar på vart man ska åka för att känna den känslan längre än en minut.

Läs mer
Sida 2 av 512345