Inlägg av Madeleine

Så överlevde vi tre veckor i Filippinerna med enbart handbagage

Vi springer omkring i hotellrummet i Kuala Lumpur och packar oss i ordning inför morgondagen. Då reser vi först till Singapore, lämnar in våra stora väskor, och fortsätter sedan till Filippinerna. Tre veckor på resande fot. Hur många tröjor behöver man? Byxor, underkläder? Mediciner, hygienprodukter och annat som verkar nödvändigt för att man inte ska gå runt och känna sig som en slusk?

Bra att ha, bättre att lämna

Först skippar vi allt som är ”bra att ha”. Där ingår dator, en mängd mediciner och nästan hela garderoben. ”Göra sig fin”-pryttlar som smink, rakprodukter och hårgojs dras ner till absoluta minimum. En handduk tar vi med, inte två. Tre linnen, ett par byxor, ett par skor. En långärmad tröja för kvällarna. Färre kläder, färre val. Mycket tvättande kommer det att bli. Just det, tvättvålen måste med.

Sedan har vi nästa kriterium – allt måste gå igenom som handbagage, så vi slipper checka in. Pincett, nagelsax, rakhyvel och andra livsfarliga saker tas bort. En liten handbagagevänlig necessär med små schampo- och balsamförpackningar inhandlas, mest för att vi ska slippa springa till ett apotek första kvällen. Behöver vi något annat speciellt, så får vi helt enkelt köpa det mellan flygresorna. Det blir ändå billigare än kostnaden för att checka in bagaget! Problemen får lösas på plats, helt enkelt.

Krångligare, enklare, friare

Hur kommer det då sig att vi lämnar bekvämlighet och gör det krångligt för oss? Frihet! Tänk dig att komma fram till ett nytt ställe och direkt hoppa vidare på en buss till något intressant, och kunna gå omkring där utan att dra omkring på 15 kilo. Slippa att checka in på hotellet det första man gör, och slippa att ha hotellet som utgångspunkt för allt. Vi kan checka ut varje morgon, dra runt med all vår packning, kanske hyra en scooter och se vart vi hamnar – kanske tillbaka på samma hotell, kanske i någon avlägsen krok på en halvt öde ö. Mindre planering, mer spontanitet, mer lätta val och möjligheter. Helt plötsligt är det helt ok att gå omkring och leta boende i värmen istället för att ha allt klart och kanske bli besvikna, när vi kommer till ett nytt ställe.

Stora väskorna blir förråd i Singapore

Efter tre veckor är det självklart att vi lämnar ryggsäckarna en stund till. Vi har ju Indonesien och Borneo att ta oss igenom. Varma länder, lätta kläder och så mycket skönare att resa runt med en liten ryggsäck. Så vi lämnar väskorna i ett hyrt förråd i Singapore efter ett klädbyte inför Indonesien. Sedan tittar vi till väskorna mellan Indonesien och Borneo. Världen känns bra liten ibland.

Så nästa gång du ska iväg på semester, våga välj den lilla packningen. Våga välj frihet!

 

Läs mer

Fantastiska Fyran splittar upp

Ett avslutande brev från Ann-Marie

Paradisboende på Koh Phangan

Nu har vi fått känna på värmen och fuktigheten i Thailand. Efter en och en halv timmes flygresa från Chiang Mai landade vi på Koh Samui. Här stannade vi i tre nätter. Det blev bad och sol och promenader. Därefter färja över till Koh Phangan. Här har vi bott i fyra nätter snart. Vi har hittat ett paradis!

Vi bor i bungalows 20 meter från havet. Det är 30 grader i vattnet och 35 i luften. Här äter vi frukost vid halvnio-tiden, sen gör var och en vad man känner för. Vi äter tillsammans.

Makalösa solnedgångar

Jag fördriver den sköna tiden med att sola, bada, läsa och lösa korsord.

I morgon flyger jag och Martin till Bangkok. Här bor vi i två nätter innan jag flyger hem till Sverige igen. Det sista vi gör är shopping till nära och kära. Den andre mars 00:30 flyger jag hem till Sverige igen.

Det har varit en fantastisk resa för mig. Tack vare våra barn som ordnat underbara utflykter och boende och allt för oss. Värmen kommer jag inte kunna ta med mig hem, men minnena kommer jag spara på länge…

//Ann-Marie

Läs mer

Tystnaden över – med råge!

Nu ligger vi långt efter med inläggen. Sedan vi skrev sist så har följande hänt:

  • Vi har varit inne 8 dagar på centret Nilambe (gick ut ett par dagar tidigare)
  • Vi har gått omkring i Kandy, denna vackra bergsstad med sjö i mitten på Sri Lanka
  • Vi har tagit flyget från Sri Lanka till Bangkok och bott i våningssäng med okända men trevliga människor
  • Vi har fått nobelt besök i en hel vecka av vännerna Lena och Fredrik  innan de reste vidare till Australien
  • Vi har irrat runt på Bangkoks flygplats och letat efter försvunna föräldrar (eller rättare sagt, felplacerade föräldrar i förhållande till barn)
  • Vi har upptäckt hur skönt det är med AC på rummet. AC for the win! (När det inte blåser en rätt i nacken när man ska sova)

Men först är först. Och först kommer Nilambe.

Utsikt!

En meditations-oas för icke-munkar

Vi står på vad som i ögonblicket känns som världens farligaste buss. Bromsarna fungerar knappt, det är så smockfullt med folk att vi balanserar i mittgången på en fot, med andra foten på någon annans fot, och hänger i räcket ovanför. Armarna värker när bussen svänger i bergskurvorna och man får hela folkmassan i ryggen. Vid varje busshållsplats trycker inkastaren på fler och fler. Gamla kvinnor, män, skolbarn med sina stora ryggsäckar. En liten pojke ligger och sover på Martins ryggsäck framme vid föraren. Vi funderar allvarligt på att kasta av inkastaren vid nästa busshållsplats. Jag känner hur paniken växer när folk klämmer sig ur bussen vid stoppen (för ingen kan ju gå av för att underlätta – det vore för enkelt) och jag tänker på våra stora ryggsäckar. Hur i hela fridens namn ska vi lyckas ta oss genom bussen med dem?

Men allt löser sig, såklart. Vi får till och med med oss ALL packning som vi kom ombord med. Med genomsvettiga tröjor åker vi de sista kilometrarna uppför teodlingarna med en tuk-tuk. Och plötsligt lägger sig lugnet.

Trädgård med gångstigar för gående meditation

Vi har hamnat i en tyst oas gjord av små gångar, trädgårdar, träbyggnader och fint skrivna skyltar, nedanför en tallskog och med utsikt över en dal med omgivande berg. Det är eftermiddagsfika, och småprat från den enda tillåtna pausen i tystnaden sipprar ner från matsalen när vi lägger av oss våra väskor och skriver in oss på kontoret.

Reglerna är många, men enkla. Var tyst. Gå inte utanför centret (för kvinnor, det kan vara farligt). Klä dig modest och täckande. Var med på gruppmeditationerna. Håll ditt rum rent. Hjälp till när det är arbetsmeditation. Var på ditt rum efter sista meditationen för dagen. Håll kontakt med motsatta könet till ett minimum.

Efter inskrivningen blir våra liv schemalagda. Schemat och små påminnelser om reglerna sitter på anslagstavlor och i rummen. ”Silence is beautiful”, ”Come with empty hands, leave with empty mind”.

En dag på Nilambe

Klockan 04.45 ljuder ett trummande ner till sovbyggnaderna. Ljudet kommer från en gigantisk träklocka uppe vid matsalen. Jag tänder min pannlampa, klär på mig ordentligt och går till tvättstället vid kvinnornas toaletter för att borsta tänderna. Det är kallt och mörkt. De flesta går omkring med pannlampor, och vi ser ut som små rymdvarelser med lysande ögon när vi i tystnad gör våra morgonbestyr.

05.00 till 06.00 är första meditationen. Grodorna spelar en serenad för mig från dammen i trädgården när jag går upp till meditationshallen. Jag tar en plats på en av de tre bänkarna längs väggarna. Vid kortväggen längst bort står ett altare med en buddha och blommor, och en sittkudde för läraren. Ett litet ljus är tänt. Jag njuter av att inte behöva göra något mer ansträngande än att sitta ner och bara vara uppmärksam på min andning den första vakna timmen.

Yoga en uppskattad paus i sittandet

Männens tvättstuga

Efter första meditationspasset vankas morgonthe och sedan Medvetna Rörelser, även känt som Yoga. Sedan är det frukost. Gröt med dadlar, banan och jordnötter, alternativt ris och curry. Sedan arbetar vi med det som behövs vid centret: sopar gångar, krattar gräs, rensar ogräs, bränner toalettpapper, svabbar dusch- och toalettgolv, håller våra rum rensopade, tvättar våra kläder. Därefter är det dags för nästa gruppmeditation innan det är egen meditationtid.

Vegansk lunch

Sittplatser utanför matsalen

När lunchtid trummas ut vid 12 är jag riktigt hungrig. Det bjuds oftast på ris med två olika sorters varma grönsaks- eller sojaröror och sallad, med frukt till efterrätt. Några dagar får vi besök av hungriga apor som hoppar omkring eller tittar på oss med lagom utmanande blickar.

Eftermiddagen börjar med egen tid, och efter det är det mer gruppmeditation innan vi får en halvtimmes Medvetet Pratande (inget skvaller eller annat meningslöst prat) med eftermiddagsthe i handen. Mer yoga och arbetstid följs av kvällsthe med skorpor. Sist på schemat står chanting och kvällsmeditation. Chantingen, vilket innebär att man sjunger/mässar buddhistiska texter på språket pali, är väldigt stämningsfull med massor med tända ljus och sittkuddar på golvet i meditationshallen. Det hade varit ännu mer stämningsfullt om inte lärarna hade varit tondöva.

Tidig kväll

Efter klockan 20.00 står rymdvarelserna och borstar tänder igen, och sedan skall man vara på rummet tills läggdags. Vilket inte kom långt därefter…

Kort så var det väldigt avslappnande att vara på Nilambe. Naturen var vacker, meditationsläraren väldigt bra och omhändertagande, maten god, fridfullheten välbehövd… Om vi hamnar på Sri Lanka igen så kommer vi att åka upp dit och göra ett nytt retreat. Och förresten… vi tog en tuk-tuk heeeela vägen tillbaka till Kandy. Det var det värt!

Läs mer

Backwaters i Alleppey och slut på Indien

God morgon, Alleppey

Det är svårt att nämna Kerala utan att komma in på Backwaters. Dessa är kanaler och sjöar som vindlar mellan djungel, risfält och byar precis innanför kusten, och här kan man åka på allt mellan en stor lyxig flodbåt med A/C och parabolantenn till liten kanot. Många tar en dag eller två och bor ombord på en husbåt, men vi tog ett billigare och mindre tidsödande alternativ då vi bara hade ett par dagar kvar innan flyget till Sri Lanka – en halvdag på en kanot. Jag måste säga att jag är glad över beslutet.

Soluppgång över sjön

Klockan 6.45, precis i gryningen väntade vår kanotförare på oss. Vi lade ner våra ryggsäckar i mitten på kanoten och tog plats på förvånansvärt sköna dynor. Sedan gled vi ut i tystnaden.

Längs kanalkanterna låg de stora båtarna och inväntade sina gästers uppvaknande, men så här tidigt var det bara vi och ett fåtal fiskare ute. Vår förare började med att ro oss ut till en stor sjö, där små öar av vattenväxter guppade undan i vågorna från kanoten. På en stock satt en liten flock med vattenfåglar, och under träden och palmerna som kantade sjön flög små klarblå kungsfiskare.

Liten nejad i kanalen

Efter en timmes tystnad, med en frukost i magen, började vi höra de större båtarnas motorer. Det var nu som vår förare styrde in oss i de mindre kanalerna, där bara kanoter kunde komma in under broarna. Här pågick vardagslivet för de bönder och  fiskare som hade sina hus precis innanför kanalen. Kvinnor diskade, rensade fisk och tvättade kläder, barn badade, män tvättade sig. Och de flesta brydde sig inte det minsta att en liten kanot med två turister tittade på. Några barn vinkade glatt förstås, som alltid. Bakom husen bredde gigantiska risfält ut sig.

Magiskt ljus i småkanalerna

Det var väldigt fridfullt att glida i stora sjöar och små kanaler i tystnad. Om vi skulle få göra en ny backwatertur så skulle vi välja samma alternativ igen. Mycket hellre en halvdags avkoppling för oss själva ackompanjerat av vågskalp från en åra, än en puttrande motorbot med andra familjer och högljudda barn. Vi kände nästan lite medlidande till de som svepte förbi oss och bara fick en snabb överblick med motordunk, när vi hade den mest fridfulla morgonen vi har haft på länge.

Vidare till Cochin

På eftermiddagen tog vi bussen vidare uppåt i Kerala, till vår slutstation innan Sri Lanka, Cochin. Vår sista dag i Indien tog vi färjan ut till Fort Cochin och strosade omkring. På kvällen åt vi en dyr men god måltid på Grand Hotel, och tackade Indien för denna gången. Vi ses igen om ett år!

Läs mer

McLeod Ganj – Lilla Tibet

McLeod Ganj sett från vår tibetanska favoritrestaurang.

Efter en hisnande, och lite punkterad, busstur från Pathankot till Dharamsala så ankom vi till vårt gästhus Ladies Venture i övre Dharamsala, mer känt som McLeod Ganj. Plötsligt försvann nästan hela Indien. Det var tystare. Det var mindre folk. Det var ingen idé att pruta längre, för nästan allt hade fastpris. Restaurangerna började servera tibetanska rätter som momos, thanthuk och ångkokt bröd. Autorickshawförarna hade ett kooperativ där var och en väntade på sin tur, och sedan körde mellan byarna för ett redan satt pris. Vi vågade inte riktigt lita på dem i början, utan försäkrade oss om priset flera gånger. Men det var alltid samma. 60 rupier till Dharamkot. 40 till Bhagsu. OK. Kan Indien vara så här?

Den andra överraskningen var kylan. Vi vaknade upp i rum som pendlade mellan 16 och 20 grader. Två filtar var inte nog, utan vi fick be om flera. När vi tittade ut på morgonen låg berg och skogar utanför. På eftermiddagarna lade sig ett dis över byn. Men det var inte dimma. Det var moln. 2000 meter över havet.

McLeod Ganj ligger som utkastat över en bergskam. Trappor och små gångar ledar upp och ner mellan husen och områdena. De stora vägarna är precis tillräckligt breda för en bil och en fotgängare – de flesta är envägsriktade, men på de övriga står två irriterade bilförare och tutar på varandra för att den andre ska backa. När det gäller trafiken är vi faktiskt rätt så säkra på att det är Indien vi är i. Men så är de flesta taxichaufförer och rickshawförare indier också…

Man lär sig snabbt vilka butiker som går att pruta i. Sitter en tibetan vid kassan så är det fastpris. Sitter en indier där så säger han att det är fastpris, men tycker man att det är för dyrt och ska gå så är priset inte så fast trots allt. Vi föredrog ändå tibetanerna, då alla tibetaner vi ser är flyktingar och en gång har gått över bergen för att komma undan förtrycket från Kina. Många satt längs gatorna och stickade tjocka strumpor och mössor, eller små band som det stod ”Free Tibet!” på. De flesta souvenirbutikerna hade t-shirtar eller väskor med samma budskap.

Det som McLeod Ganj är mest känt för är dock att det är Dalai Lamas hem. Hans tempel ligger längst ner på Temple Road, och då och då blir han ombedd att föreläsa. Vid dessa tillfällen fylls byn på med turister, och det går inte en dag utan att vi träffar på svenskar både vid restaurangerna och i internetställena.

Martin diskuterar vad som är medvetet om medvetandet med lärare på Tushita

Här i den tibetanska buddhismens högborg tar vi även tillfället att gå en introduktionskurs i buddhism hos FPMT-centret Tushita. Under åtta dagar bor vi runt ett tempel, börjar och avslutar dagen med meditation och får lektioner i buddhismens grundpelare. Förutom vid diskussionsgrupper och frågestunder rår tystnad. Vi stiger upp, mediterar, äter frukost, har lektion, yogar, äter lunch och arbetar ett tillsatt jobb i tystnad. Sedan har vi en timmes diskussion på ämnena. Efter denna tungans fristad, som många inte alls vill ska sluta, så dricker vi te, har lektion, mediterar, äter middag och mediterar igen. Vi har några timmars fri tid per dag där vi kan läsa eller gå promenader, dock aldrig utanför centrets gränser. Efter ett par dagar känns det helt naturligt, och väldigt skönt att aldrig förväntas vara social. En fristad på många sätt.

Vi blev väldigt förälskade i Lilla Tibet. Dels för att det var en så vacker omgivning (det kändes som svenska fjäll) men mest för stämningen. Det är lugnare, vänligare. Vi blev inte påhoppade hela tiden. Det var inte så jobbigt att gå och köpa något, för priserna var redan utsatta, och passade det så passade det.

Vi kommer att åka hit igen. Om ungefär ett år. Och det ser vi fram emot på ett helt annat sätt än paradisstränder och mäktiga fort. För McLeod Ganj är en oas i en allt mer hektisk och ytlig värld. Vi går här och andas kylig bergsluft tills våra hjärtan känns lika luftiga och lätta som omgivningen.

Läs mer
Sida 3 av 512345