Ytterligare en inre resa

Postat av Martin & Madeleine den 11 nov, 2012 i Blogg | 1 kommentar

Det är nog inte för alla, men för oss är det en annan typ av äventyr. Efter femton månaders resande ute i världen skall vi i en månad vara resande inne i världen.
Imorgon går vi in i ett månadslångt retreat. In i ett tibetanskt kloster strax utanför Katmandhu. En månad av studier och meditationer.

Reglerna är ungefär som de brukar. Fem budord, tystnad hela dagen förutom en timmes diskussionsgrupp på eftermiddagen, upp tidigt, lägga sig tidig. Enkel mat och enkelt boende.

Den stora frågan är kanske varför vi gör detta istället för att resa till säg Bali? Just så här kvällen undrar vi lite. Vi får se om vi har ett bra svar när vi kommer ut igen. Lagom till Lucia.

Bloggen kommer inte vara helt tyst. Vi har skrivit små tillbakablickar. Saker som hänt på resan som inte riktigt passat in i andra inlägg. De är skrivna i förväg och kommer ploppa upp på bloggen på torsdagar. Helt automatiskt utan att vi är ens i närheten av en dator. Så att ni inte helt glömmer bort oss alltså.

På återseende i December!

Frukost på 4200 meters höjd

Postat av Martin den 8 nov, 2012 i Blogg | Inga kommentarer

Det är förbannat kallt. Jag har en funktionströja, en fleacetröja och en jacka på mig. Ändå fryser jag lite. Klockan är inte mer än runt sex på morgonen. Här går lägger man sig tidigt för att kunna gå upp tidigt. Vi hoppar in i den stora jeepen och beger oss norröver.

Snart hoppar vi fram på den steniga och gropiga vägen.

Runt omkring oss reser sig dramatiska berg. Då och då möter vi andra jeepar och någon av oss får backa tillbaka till en lämplig mötesplats. En kall höstsol dränker bergen i en mjuk, gyllene färg. Det känns som en sån där perfekt höstmorgon. Kall, krispig och rejält frisk. Vi kör längsmed stup och förbi vattenfall. Upp mot nästa bergskam och ner i nästa dal. Över små broar med piskande böneflaggor fastsatta i räckerna. Framför broarna skyltas det att bara ett fordon åt gången kan köra över bron. Då och då kommer vi till militärförläggningar och de kontrollerar våra tillstånd. Vi är i Sikkim i nordöstra Indien. En liten stat med stora berg som gränsar till Bhutan, Nepal och Tibet. Vi är på väg upp i den norra delen. Oroligheter gör att gränsen mot framförallt Tibet kontrolleras noga av militären. Kina tycker fortfarande inte om gränsdragningen som gjordes för många år sedan. Längst upp i norr får inga utlänningar komma, men vi får ta oss en bra bit upp. I alla fall i de fem dagar som vårt speciella tillstånd för norra Sikkim gäller.

Efter två timmar stannar vi vid en grupp små trähus som ligger längs med vägen. Den sista biten har varit extra brant och precis innan åkte vi igenom en militärbas omgiven av skyddande staket. På en handmålad gul skylt deklarerade dom med svarta bokstäver att detta var den högst belägna militärbasen i Indien. Vi är på 4200 meters höjd.

Den kalla tunna luften svider lite i näsborrarna. Jag ler brett när jag hoppar det långa steget från baksätet i jeepen ner på grusvägen.
Vi går in i köket i ett blått hus som också är en liten affär. Mitten av rummet domineras av en liten vedeldad, svart kamin vars skorsten sticker upp genom taken. En kittel med varmt vatten står mitt på. Nära kaminen runt väggen står bänkar. Vi sätter oss ner. Snabbt skjuter jag fram mina kalla fötter mot den välkomnande värmen från kaminen. Mössan får sitta på även inomhus. På de tunna träväggarna sitter bleknade idolplanscher uppsatta men det hjälper bara lite mot den bitande kylan utanför.

Vår guide pratar snabbt med frun i familjen och snart uppenbarar sig en varsin kopp kryddigt mjölkthe. En stund senare är vår frukost uppdukad. Ångat bröd med smällt smör och sylt samt krämig nudelsoppa. Nu har flera andra kommit och anslutit sig till rummet. Rummet börjar långsamt värmas upp av fler koppar the och skratt. Enkelheten och människorna gör frukosten fantastisk.

Efter frukost åker vi ett hundratal meter längre upp på vägen, förbi svarta, håriga yakar. Precis när vi kommit över ett krön breder sig en fantasisk dal ut framför oss. Dagens mål. Gopta valley.

Jag hoppar ur bilen igen. Blir helt mållös. Det går liksom inte att fullt ta in eller formulera det jag upplever. Det ligger bortom orden. Brungrönt gräs och sly breder ut sig och mitt i dalen rinner en lekfull bäck med rent, kallt vatten.
Bergen höjer sig majestätiskt runt omkring. Stillheten är nästan bedövande. Som en verkligare verklighet. Långt borta från civilisation och människor. Morgonsolen skiner blekt.
Jag ler. Andas djupt in. Leende. Lugn. Och lycklig.

Grönt te i Darjeeling

Postat av Martin den 27 okt, 2012 i Blogg | Inga kommentarer

En kopp Darjeelingte

– No sugar for green tea, säger hon.

Jag mumlar tillbaka godkännande, men hon har redan vänt sig om och burit bort sockerfatet. Det var ingen fråga tydligen. Grönt te utan socker brukar bli ganska beskt och osmakligt när det kallnar. Inte gott. I alla fall är det så i Sverige.

Jag tittar ut över bergen. Genom diset kan jag precis skönja blågrå kullar. Härifrån ser jag inte så mycket av theplantagen.

Darjeeeling känns mest kallt och fuktigt. Till bredden full med indiska turister. För några år sedan var det flest utlänningar, nu har det ändrats. Indiska medelklassfamiljer från Calcutta kommer hit för några dagars avkoppling.

Om det inte vore för den stora platt-tvn på väggen mittemot skulle inredingen passsa in i ett gammalt svenskt vykort. Rottingmöbler och glasbord. Brunt och gröngult. Abba varvas med Beatles genom den små högtalarna i hörnet. Omedveten nostalgi. Hade det varit Sverige skulle här säljas jättelika kanelbullar och käleksmums. Kanske hade servitriserna haft små söta förkläden. Utan tvekan dyrt.
Teet börjar kallna nu. Men utan att få den bittra smaken det ofta får i hemma. Det har en enkel, grön smak.

Undra vad kommer jag tycka om teet hemma? Kommer jag kunna undvika att jämföra med Darjeelings?

Jag hoppas att jag inte kommer bli en sån som jämför hela tiden. En sån som säger ”jo det var rätt okej det här teet, men ingenting jämfört med Nanthmull Special edition i Darjeeling. Du skall bara veeeeta hur fylligt det smakar”. Det är lätt att bli sån. Plötsligt fastar jag i att jämföra det jag dricker, istället för att bara smaka på det. För just där och då spelar det ingen roll hur det Indiska teet smakar. Eller rättare sagt, det smakar just då ingenting alls, det är bara ett minne. Förvrängt och färgat av vem jag var då.

Den enda smaken som finns är det i koppen framför mig. Som jag antingen kan bestämma mig för att tycka om eller tycka illa om. Jag kan ge smaken etiketten Gott eller Inte Gott. Om jag väljer etiketten Gott kommer vissa känslor poppa upp, väljer jag Inte Gott kommer andra ta plats istället.

Kanske är det som med att klaga, att man kan bli bra på att klaga? Ju mer man klagar ju lättare är det att hitta saker att klaga på. Plötsligt är klaga det man kan och det man gör. Inte för att man vill eller mår bra av det utan för att man tränat sig till det. Kanske kan jag vända på det? Försöka sätta positiva ettiketer på så mycket som möjligt, snarare än jämföra. Säga ”Gott” snarare än ”Inte lika gott som…” och ”Bitter smak” snarare än ”Äcklig”. För bitter smak kan jag fortfarande uppskatta lite, medans äckligt alltid är, tja, äckligt. Kanske är etikettbytandet värt ett försök och se vad som händer?

Det gröna teet har kallnat helt nu. Jag dricker upp sista dropparna.

Teet smakar lite bittert…

Hemma igen, i McLeod Ganj

Postat av Martin & Madeleine den 7 okt, 2012 i Blogg | Inga kommentarer

Tillbaka i McLeod Ganj

Tillbaka igen. Efter ett år är vi här igen. Norra Indien och McLeod Ganj.

Efter ett dygns resande från Kuala Lumpur kom vi fram tidigt på morgonen. Bussen rusade fram på de slingriga vägarna. Vi kastades fram och tillbaka i nattbussen och det var helt omöjligt att sova.

Väl framme träffade vi Linn och Jonas. Linn lärde vi känna förra gången vi var här. Ett år senare ses vi på samma plats igen. Skillnaden är att hon varit hemma i Sverige också. Det känns som ingen tid alls har gått. Dagarna med Jonas och Linn varvades med att besöka undervisning med Dalai Lama, långa frukostar, kortspel och avslappnade fikor. I tre dagar gjorde vi inte mycket annat än att prata.

Idag går vi in i ett retreat igen. Åtta dagar om medkänsla. Tystnad som vanligt. Tur att vi fått prata av oss.

Efter vårt retreat åker vi österut mot Sikkim och de avlägsna nord-östra staterna. Våra liv är verkligen omväxlande…

Med mamma i norra Borneo

Postat av Madeleine den 27 sep, 2012 i Blogg | Inga kommentarer

Regnskogsresenärer

Vi står och väntar vid ankomsthallen i Kuala Lumpurs flygplats. Äter en donut. Ler åt alla taxichaufförer som ropar ut namn när någon som ser ut som en affärsman kommer ut genom glasdörrarna. Min mamma är ganska kort, liten och har rakt mörkt hår. Plötsligt upptäcker jag att nästan alla asiatiska kvinnor på håll liknar mamma, vilket gör att jag mer än en gång blir onödigt uppspelt över någon jag eller Martin ser på andra sidan ankomsthallen.

Sedan ser vi någon med ryggsäck, och äntligen är det rätt! Ett kramkalas senare sitter vi i taxi till hotellet.

Dagen efter reser vi till vår verkliga destination – Borneo. Mammas regnskogsdröm, och vårt dykparadis. Vi stannar till i Kuta Kinabalu och gör dagsutflykter till dykning och näsapeskådning. Dykningen här imponerar inte, men utflykten till en flod i regnskogen, ett par timmar in i landet, är oväntat trevlig. Vår guide, en ung filippinska (de flesta som arbetar hårt är filippiner – malayer är för lata, säger de) berättar om vad vi kommer att se och önskar sig käckt frågor om allt vi kan komma på. I bilen ut till regnskogen ser vi också något som är förödande för Borneos vilda liv – oljepalmsodlingar som sträcker sig så långt ögat når, och har tagit över stora delar av regnskogsmarkerna. Människorna behöver äta, och då måste något ge vika.

Långsvansad makak

Dagen blir rolig ändå. Vi ser flera familjer med näsapor uppe i träden runt floden, och kommer väldigt nära en flock långsvansade makaker, de våghalsigaste och fräckaste av aparterna här. På kvällen åker vi ut i båten igen, nu på jakt efter eldflugor. Kaptenen har med sig en stark ficklampa som han lyser med över träden, och det dröjer inte länge innan en svärm eldsflugor svarar på hans ljus genom att frenetiskt blinkande lysa upp ett helt träd som en stor julgran. Vi oohar och aahar och sjunger julsånger.

Efter ett par dagars shopping drar vi oss vidare till nästa anhalt, Sandakan. Här finns ett rehabiliteringscenter för orangutanger – en liten bit återplanterad regnskog bland oljeplantagen. Efter ett besök där, med många vackra bilder av de rostbruna människoaporna, drar vi vidare på äventyr. Nu blir det regnskog på riktigt. Två nätter bland apor, spindlar, krokodiler, blodtörstande mygg, färggranna fåglar och civetkatter.

Trött kungsfiskare

Vi blir inte besvikna. Uncle Tan har ett väldigt enkelt boende där man sover på madrasser på golvet i en stuga utan dörrar, med myggnätet säkert instoppat under för att slippa vakna med en svärm över huvudet. En klädpåse får agera kudde. Vi blir vana vid den mindre aptitretande stanken av citronella. Men det är värt det. Efter fyra båtsafaris på floden Kinabatangan och två vandringar i djungeln har vi sett att det fortfarande finns vildmark i Borneo.

Och på ett blad vid gångstigen ligger en liten grön orm och latar sig. Om den biter dig har du mindre än en timme kvar att leva. Så vi lämnade den att sova, och gav oss ut i djungeln för att se på sovande kungsfiskare istället…

[VIDEO] Dykning på Perhentian Islands

Postat av Martin den 20 sep, 2012 i Blogg | 1 kommentar

Vi seglar fram under vattnet. Efter en veckas förkylningar har vi äntligen tagit vårt Advanced Open Water, ett dykcertifikat som låter oss gå ner djupare och göra lite specialdyk.

Vid Sugar Wreck, ett sjunket fartyg med sockerlast, hittar vibambuhajar, lejonfiskar och barakudor. Vid ett annat dyk simmar en nyfiken sköldpadda förbi och tittar på Martin innan den paddlar vidare mot några koraller.

Vi blir omgivna av fiskstim, tittade på av vaktande clownfiskar och studerade av en muräna när vi simmar förbi. En liten snigel som kallas julgran står gnistrande gul när vi kommer och försvinner snabbt in i sitt skal när vi tittar för närgånget.

Det är en annan värld här nere. Och vi njuter av varenda sekund i den.

Direktlänk till youtube.