Lugna, fina dagar i Luang Prabang

Postat av Martin den 23 jul, 2012 i Blogg | Inga kommentarer

Det är märkligt hur till synes små möten kan leda till något större.
Våra två nyaste vänner mötte vi på väg in till Laos från tågstationen i Thailand. Vi delade en Tuk-tuk. Sedan en taxi. Sedan timmar och dagar tillsammans.

Ett parisiskt par ute på sin första asienresa. Tre veckor. Laos.

Och vi fick bli en del av deras resa.

Vi hyrde mopeder och såg vattenfall tillsammans. Drack Beer Laos och skrattade bort timmar. Och ikväll, den sista kvällen, spelade vi kortspel, åt crepe med banan och,  tja, drack Beer Laos en gång till.

Imorgon åker vi vidare mot Plain of Jars. De mot Vang Vien.

Det blev ett möte som varade några dagar. Ett möte som gav grogrunden till en vänskap.

Och allt började med att vi delade en tuktuk in mot Laos.

Vientienne – moving on

Postat av Martin den 19 jul, 2012 i Blogg | Inga kommentarer

Vientiane är Laos huvudstad.

Det är väll det mest upphetsande vi kan säga om vår tid där.

Moving on… igen…

(Kolla gärna in vad jag skrev förra gången om Vientiene på bloggen om min förra resa.)

Svensk sommar i Cameron Highlands

Postat av Madeleine den 15 jul, 2012 i Blogg | Inga kommentarer

Alpkänsla

Vi tar på oss våra nya, mindre ryggsäckar och lämnar Smile Hotel i Chow Kit, Kuala Lumpur. Nu är det slut på slöa dagar. Dags att röra på sig, resa ordentligt igen.

Vi köper en bussbiljett till ett av Malaysias trekkingområden, Cameron Highlands. I de väl tilltagna sätena i Executive-bussen sitter vi och kämpar mot illamåendet på de slingrande vägarna högre och högre upp i bergen.

När vi kommer fram till vår slutstation, Tanah Rata, möts vi av välsignad svalka. Frisk, kall luft med alpkänsla. Granar och grönklädda berg omgivna av moln längs horisonten. Värdshusens skyltar lovar oss scones, te och egenodlade jordgubbar. Det känns väldigt avlägset från KL. Betydligt mer än fyra timmar på en buss. Vi tar en kort promenad på de kuperade vägarna innan ett hällregn tvingar oss tillbaka till värdshuset.

Trekking på stig 9

Trekkingfrukost

Morgonen efter har vi tittat ut ett spår genom regnskogen som anses lätt. Dags att testa Martins knän! Efter några månader med rätt gångstil har han helt slutat med smärtstillande, även om knäna fortfarande känns efter större belastningar.

Robinson Falls

Stigen som benämns ”Path 9” börjar vid ett vattenfall som heter Robinson Falls och slutar vid ett kraftverk. Längs stigen möter vi ett äldre par som vänt om då vägen är avspärrad längre fram på grund av halka efter gårdagens regn. Vi fortsätter ändå. Om vi måste vända så har vi i alla fall haft en trevlig promenad. Det visar sig att vi inte behöver vända, men den sista biten är omdirigerad och såpass brant att vi, väl nere, inte vill ta oss uppför den igen. Och nu börjar Martins knän strejka.

Regnskogsvandraren

Mystisk svamp?

Det är bra med små ryggsäckar

Vi tar oss ut till en större väg där vi får skjuts av en indier till närmsta teplantage som vi tror ligger på väg hem. Det visar sig vara ett som ligger ännu längre in i bergen. Det är måndag, veckodagen då fabrikerna vid teplantagen är stängda. Inga turister, inga bussar eller taxibilar i närheten. Vi bävar för vägen tillbaka, ett par mil i nu rätt så stekande sol med onda knän.

När vi satt oss ner för att vila och äta våra medhavda muffins kommer mot alla odds ett par turister gående från en stig runt fabriken. De visar sig vara ett tyskt par med hyrbil, och de kör oss med glädje tillbaka till Tanah Rata. Räddade!

Jordbrukstur med skogsinslag

Fantastiska vidder från utsiktspunkt

Nästa dag har vi köpt en rundtur. Tefabrik, fjärilar, jordgubbar, utsiktspunkt och en promenad genom Mossy Forest, den äldsta mossiga skog som finns här i närheten. Kvart i nio blir vi upphämtade av en energisk guide i jeep. Hans farfar kom från Tamil Nadu i Indien, men själv har han aldrig varit där. Vi får underhållande nog dela jeep med en annan indisk familj – från Holland.

– Talar du hindi? frågar de guiden.
– Nej, bara tamil, svarar han.

Utsiktspunkten ligger på 2031 meter och bjuder på vackra bergslandskap. I Mossy Forest hittar vi stjärnanis, kanel, vilda orkidéer, rhododendron och köttätande växter. Och mossa, såklart. Vi går på en träbro längs med bergsryggen i härliga 17 grader.

Stjärnanis

I väntan på Godot

Vild rhododendron

17 grader på 2000 meter

Rosa blommor

Turistätande växt…

Sedan blir det tefabrik där vi lär oss hur svart te framställs, och en kopp nybryggt på caféet. Fälten omkring oss täcks av tebuskar så långt ögat når. De ser nästan figurklippta ut där de står i ojämna rader, som om fälten har blivit friserade. Ungefär 200 arbetare, de flesta ensamstående yngre män, behövs för att hålla dem så. De tjänar mellan 20 och 60 ringits per dag, ungefär 45 till 130 kronor. Fast de får gratis boende när de är här – och så mycket te de orkar dricka.

Tepaus vid fabriken

Färska teblad

Friserade teplantage

I den inhängnade fjärilsträdgården en liten bit därifrån finns allt från vandrande pinnar och skorpioner till kameleonter och färgsprakande blommor. Bara ett fåtal fjärilsarter, dock, vilket är lite av en besvikelse. Den hinner snabbt försvinna tills vi har kommit till det sista, efterlängtade stoppet – jordgubbar!

Färgglad handprydnad

Kameleontöga

Lila blommor

Rött guld

I långa rader hänger krukor med jordgubbsplantor för självplock. Man kan också köpa redan plockade i många varianter i affären. En skål med gubbar och vispad grädde blir det, och plötsligt känns det som att den svenska sommaren har hunnit ikapp oss här i Malaysia. Jordgubbarna är syrliga och smakrika; grädden söt och fluffig. De försvinner alldeles för snabbt, också likt en svensk sommar. Valet är lätt. Jag tar en skål till.

Avtäckta jordgubbar

Svensk sommarfest

Förgänglig sommar

Tio dagar i strikt tystnad

Postat av Madeleine den 6 jul, 2012 i Blogg | Inga kommentarer

Matsalen från kvinnornas sida, notera skärmen

– Ledsen att avbryta festen, men det är dags för män och kvinnor att separeras nu.

Deltagarna till Vipassanakursen, eller Goenka-retreatet som det ibland kallas efter grundaren, reser sig upp från marken och säger hejdå till sina vänner och flickvänner. Vi ska lära oss en specifik meditationsteknik, och det gör vi bäst utan distraktioner. Jag och Martin sitter för oss själva. Vi reser oss också, säger hejdå och ler. Vi kommer inte att få prata med varandra på nio dagar, men det är tryggt att veta att han finns här.

– Vi hörs igen dag tio, säger jag. Jag längtar redan.

Sedan går jag över till kvinnornas matsal. Den är avdelad från männens med en vägg. Utanför står några skärmar så att man möjligtvis kan se fötterna på männen. Om man tittar, vill säga. Det bör man inte. Vi ska ha så kallad nobel tystnad. Ingen kommunikation mellan några elever, på något sätt. När du promenerar, ha blicken fäst på marken framför dig. Givetvis ingen telefon eller andra störande objekt, som böcker och skrivmaterial.

Vi får middag och instruktioner, samt en timmes meditation, och sedan är det läggdags.

Mitt rum, nummer F5

Enkla rum, finare än i Indien

Rummet är spartanskt, nästan tomt. Men man har egen toalett och dusch. Kallt vatten såklart, men det finns en spann så man kan hämta varmvatten från en beredare utanför. På en murad brits längs ena väggen ligger en tjock madrass. Längs den andra hänger en tvättlina över en liten klädhylla. Det är tryckande varmt, men takfläkten gör åtminstone att luften rör sig. Jag har definitivt bott i sämre rum på den här resan.

Under nio dagar följer sedan ett strikt meditationsschema. Klockan ringer fyra på morgonen, sedan mediterar vi i två timmar. Halv sju är det frukost och vila, sedan mediterar vi i tre timmar till. Klockan elva är det vegetarisk lunch och för gamla elever, däribland Martin, det sista målet mat för dagen. Vila en timme, sedan meditera i fyra timmar. Klockan fem är det te. Jag, som är en ny elev, får frukt och kan ta mjölkpulver i min dryck. Det blir oftast en kopp varm, söt choklad. Martin får vatten med pressad citron i.

Efter en kort paus mediterar vi igen innan vi får se en instruktionsvideo med Goenka som berättar vad vi ska göra, och varför det är bra. Vi avslutar med en halvtimmes meditation innan det är dags att gå och lägga sig. Klockan tio ska alla lampor vara släckta. Och med tanke på att vi väcks fyra nästa morgon, så är de det.

Jämnmod till allt som sker

Meditationerna går till på följande sätt: de första tre dagarna ska man vara uppmärksam på sin andning, och hur det känns i och nedanför näsan när man andas. Om tankarna flyger iväg, vilket de ofta gör, så andas man hårdare i någon minut så att man fokuserar på andningen, och går sedan tillbaka till normal, oförändrad andning. Den fjärde dagen börjar man med så kallad kroppsskanning. Man fokuserar på ett område stort som en femkrona på toppen av huvudet, och förflyttar sedan uppmärksamheten en liten bit i taget tills man har gått igenom hela kroppen, från topp till tå. Det man fokuserar på är vad det finns för känselintryck – beröring av kläder, luft, hetta, kyla, smärta, kliande, eller mer subltila vibrationer eller pirrningar. Det spelar ingen roll vad man känner, så länge man tar det med jämnmod. Det är nyckelordet. Jämnmod.

Allt förändras hela tiden, så det är lika bra att vara OK med det. Smärtan kommer och försvinner. Subtila vibrationer går över i vanligare känselintryck som klädernas beröring. Håll inte fast vid någon känsla, leta inte efter något, och önska inte att det vore annorlunda. Allt förändras. Jämnmod.

Stora meditationsalen utifrån

Med dagarnas gång får vi nya utmaningar och instruktioner. Svep igenom kroppen snabbare, del för del. Ta sedan båda armarna på en gång. Båda benen på en gång. När du kommit till tårna, börja nedifrån och gå upp till hjässan istället, och fortsätt från topp till tå, tå till topp.

Ungefär varannan dag blir vi kallade fram till meditationsledaren, en liten indier, som frågar oss hur det går. Känner vi några sensationer? Jaha, vilka då? Fortsätt, det går bra, kom ihåg att ta allt med jämnmod.

Trist, tråkigt och ibland rätt okej

Vissa dagar är de längsta, tråkigaste, gråaste, mähäigaste dagarna jag någonsin har varit med om. Jag sitter på en meditationskudde i nästan 12 timmar per dygn medan sekunderna tickar iväg från mitt liv. Jag får panik över att jag redan är 32 år och att jag inte utnyttjar varje andetag till att föra mig framåt i livet.

Andra dagar, någon timme per dag, går meditationen enligt instruktionerna och det känns rätt så intressant att vara här. Men det är ändå med stor lättnad som jag säger hej till Martin den tionde dagen. Alla pratar glatt efter tystnaden, det blir rena hönshuset av kackel i matsalen. Morgonen därpå är det städning och sedan är vi fria.

Goenka sade att kursen är bra för oss, alla går härifrån glada. Jag tänker i mitt stilla sinne att det är lättnad över att äntligen komma härifrån. Men det är väldigt speciellt att komma så nära sig själv, lära känna sig själv när det inte finns några störande moment runtomkring. Sina farhågor, förhoppningar.

Kommer vi att gå in i ett nytt Goenka-retreat?

Ja.

Men inte denna månaden.

Gången till meditationssalen, kvinnornas rum till vänster

Varför skriver vi inte oftare på bloggen?

Postat av Martin den 5 jul, 2012 i Blogg | Inga kommentarer

När vi pratar med nära och kära är får vi ofta frågan när vi skall skriva på bloggen nästa gång.

Det känns alltid som vi är efter med våra inlägg. Och nu har det gått över en och en halv vecka sedan vi gick ut ur retreatet.

Kanske är det för att vår vardag inte känns så speciell just nu. Det händer inte så mycket skrivvärt tycker vi. Sedan vi kom ut ur retreatet har vi mest tagit det lugnt. Träffat några nya vänner som vi lärde känna på retreatcentret. Ätit gott och tagit sovmorgon.

Kort sagt, det har inte hänt så mycket. Tycker vi.

Vi är fortfarande kvar i Kuala Lumpur. Just nu bor vi i ett väldigt trevligt litet hotell i Chow Kit. Frukosten äter vi ofta på ett kafé. Ibland sitter vi i timmar och spelar kortspel. Ibland tittar vi på bio. Eller film på datorn hemma  på rummet. Käka sushi. Mediterar varje dag.

Sköna, slappa dagar. Tror vi behövde det efter retreatet som var väldigt intensivt. Och bra. Men det får kanske bli ett längre inlägg senare.

På lördag åker vi i alla fall vidare. Mot Cameron Highlands för lite natur och svalka. Senaste dagarna har det varit åskvärme och fuktigt.

Vår tid här i KL har varit återhämtning och uppladdning inför nästa fas i resandet.

En tid för att andas innan vi dyker ner i nästa äventyr.

Hipp, Hipp, Hurra (tystnad)

Postat av Martin den 13 jun, 2012 i Blogg | 7 kommentarer

Idag fyller jag år.

Trettiotre.

En ganska bra ålder. Speciellt om man året innan fyllde trettiotvå.

Många åker bort när de fyller år. Jag åker Hit. Hit här och nu.

Så nu går vi in i ett 10-dagars tyst meditationsretreat.

Vi hörs igen 25:e Juni.

Lagom till sill och nypotatis.

//Martin