Varför skriver vi inte oftare på bloggen?

När vi pratar med nära och kära är får vi ofta frågan när vi skall skriva på bloggen nästa gång.

Det känns alltid som vi är efter med våra inlägg. Och nu har det gått över en och en halv vecka sedan vi gick ut ur retreatet.

Kanske är det för att vår vardag inte känns så speciell just nu. Det händer inte så mycket skrivvärt tycker vi. Sedan vi kom ut ur retreatet har vi mest tagit det lugnt. Träffat några nya vänner som vi lärde känna på retreatcentret. Ätit gott och tagit sovmorgon.

Kort sagt, det har inte hänt så mycket. Tycker vi.

Vi är fortfarande kvar i Kuala Lumpur. Just nu bor vi i ett väldigt trevligt litet hotell i Chow Kit. Frukosten äter vi ofta på ett kafé. Ibland sitter vi i timmar och spelar kortspel. Ibland tittar vi på bio. Eller film på datorn hemma  på rummet. Käka sushi. Mediterar varje dag.

Sköna, slappa dagar. Tror vi behövde det efter retreatet som var väldigt intensivt. Och bra. Men det får kanske bli ett längre inlägg senare.

På lördag åker vi i alla fall vidare. Mot Cameron Highlands för lite natur och svalka. Senaste dagarna har det varit åskvärme och fuktigt.

Vår tid här i KL har varit återhämtning och uppladdning inför nästa fas i resandet.

En tid för att andas innan vi dyker ner i nästa äventyr.

Läs mer

Hipp, Hipp, Hurra (tystnad)

Idag fyller jag år.

Trettiotre.

En ganska bra ålder. Speciellt om man året innan fyllde trettiotvå.

Många åker bort när de fyller år. Jag åker Hit. Hit här och nu.

Så nu går vi in i ett 10-dagars tyst meditationsretreat.

Vi hörs igen 25:e Juni.

Lagom till sill och nypotatis.

//Martin

Läs mer

Var dag var vardag i dagarna sexton

Vi har nu haft 16 vardagar Kuala Lumpur. Dagar som liknat varandra. För det mesta. Frukost på Old Town. Lunch nånstans runt där vi bor. Film på kvällen.

Fast få dagar följde helt det schemat. En kväll försvann till att hitta sjukhus som hade vaccination till Madeleine. En kväll till ljusspel vid Petronas Towers. Och en tredje till körkonsert.

Men ganska många timmar efterlängtat arbete framför tangentborden. Madeleine har skrivit sida efter sida i sin nya bok (fantasy). Och Martin har kommit igång med arbetet med hans nästa blog (om hur du faktiskt kommer iväg på den där drömresan).

Här är ett litet galleri från våra dagar.

Klicka på bilderna för förstoring.

Läs mer

Bali imponerar

Solnedgång vid Nusa Lembongan

Solnedgång vid Nusa Lembongan

Vi ankommer till Denpasar, Balis ”huvudstad”, efter midnatt. Bussen är många timmar sen och natten är varm. Trötta stapplar vi ut från busstationen och beger oss in mot centrum.

I drygt en timme letar vi hotell. Första hotellet är för dyrt. Andra hotellet vi hittar visar sig vara fullt. Nästa därefter för dyrt igen. Fullt, fullt, fullt. Vi är glada att vi bara har de små ryggsäckarna med oss.

Nästan en mil senare hittar vi äntligen ett hotell som har väntat på några gäster som inte verkar komma. Vi får deras rum.

Dagen därpå beger oss till Kuta som är största turistorten på Bali. En bra cappuccino hade inte varit dumt, trots allt.

Kuta är modernt turistmecka

I Kuta möts vi av den ena märkesklädesaffären efter den andra. Här finns shoppinggallerior och Starbucks. Quicksilverreor löser av varandra att förse de många surfande australiska turisterna med badbyxor och surfingbrädor.

Nattklubbar, restauranger, konsthantverk i trä. Allt med hög standard och västinriktat. Här finns allt du vill ha och lite till. Rent och modernt.

Vi blir snabbt trötta på de barbröstade öldyrkarna. Kaffet är gott men lite dyrt.

En och en halv timmes båtfärd mot ön Nusa Lembongan

Filosofisk pool på Nusa Lembongan

Filosofisk pool på Nusa Lembongan

Den lilla ön Nusa Lemongan ligger bara en halvtimmes speedboat från Balis sydöstkust. Vi hittar ett fint boende för lite pengar. AC och varmvatten. Rent och snyggt. Madeleine har blivit trött på sandstränder efter Filippinerna och är glad över den lilla poolen som finns på hotellet. Här spenderar vi lata dagar, lapar sol, läser, äter frukt och tar bilder på solnedgång efter solnedgång.

Snorklar med djävulsrockor

En tidig morgon åker vi med en liten båt ut till Manta Point. Vågorna är höga och vi skvalpar fram och tillbaka i den starka vinden. Så får vår kapten syn på något mörkt vid ytan längre bort. Vi hoppar i och försöker se något. Och där, bara någon meter från oss glider de fram.

Likt stora, svarta änglar seglar de fram precis under ytan. När den inledande rädslan (de är totalt ofarliga) lagt sig kan vi flyta med vid ytan och bara iaktta deras graciösa jakt på plankton.

Svala Ubud

Efter paradisön tar vi oss in till Bali igen. Vi hamnar, till vår förvåning och förtjusning, i konstnärliga Ubud. Kyligare, grönare och mysigare än Kuta. Här bor vi i ett homestay, vilket här innebär rum kring en grönskande innegård med ett litet tempelområde. Ni som läst eller sett ”Lyckan, kärleken och meningen med livet” (Eat Pray Love) känner igen er. Innanför den dekorerade stenporten finns egen liten värld som stänger ute gatorna och trafiken.

God Kopi Luwak avsmakas

God Kopi Luwak avsmakas

Vi hyr scooter och åker norrut – och uppåt. En kylig kväll vid en vulkansjö följs av en dag av långsamt tillbakavirrande på småvägar. Vi stannar till då och då. Dricker kopi luwak vid ett kaffeplantage. Köper nyplockad frukt direkt från odlarna. Kryssar mellan korrupta poliser som ser turister som en säker inkomstkälla. Allt i lagom svalt och torrt klimat.

Värdighet trots turisterna

Bali var mycket bättre än vad vi förväntat oss. Inte bara paradisstränder. Ön är också full av kultur och tropiska skogar, svalt klimat och underbar snorkling.

Det som imponerar är med vilken värdighet ön har tagit emot turisterna. Även om mycket handlar om stränder och turism finns en vilja att behandla allt varsamt. Speciellt i Ubud. Här har till och med Starbucks gröna skylt fått bytas ut mot en diskretare i trä. Skillnaden mot Phuket eller Koh Phi Phi är enorm. Här syns inga jättekomplex med All-Inclusive hotell. Inga inkastare vid restaurangerna som undrar var du är ifrån. Även om taxichafförerna försöker få dig att åka med just dom går du ändå ganska ostörd till och med genom de mer turisttäta områdena.

Hit åker vi nog fler gånger. Och nästa gång tar vi med undervattenskameran.

Läs mer

Java – inte bara kaffe

Två sidor av Jakarta

Vi kommer in till Jakarta och har egentligen inga planer för Indonesien. Återigen har vi lämnat de stora väskorna och vi känner oss fria att ta dagarna som de kommer. De första två dagarna i landet bor vi på två helt olika ställen – ett guesthouse med slemmigt badrum på ”backpackergatan”, och ett oväntat fint hotell som vi till största delen får gratis för att vi har bokat tio nätter genom Hotels hemsida.

Typiskt backpackerrum... fast med A/C

Badrum badrum

Otypiskt och dyrt backpackerrum

Sedan bestämmer vi oss. Vi åker till Yogyakarta direkt, där ett av världens största buddhistiska monument finns. Sagt och gjort, efter åtta timmars tågresa stiger vi av i ett regnigt Jogja och letar upp ett värdshus.

Borobudur

Soluppgång över Buddha

Klockan fem på morgonen knackar vår chaufför på dörren till vårt lilla rum, och vi åker till Borobudur för en magnifik soluppgång. Luften är krispig, berg och gröna landskap omger oss, och en enormt stor stenstupa från 800-talet är utsmyckad med detaljerade reliefer. Vi är bara en i flocken, då detta är Javas mest berömda turistmål, men mest ser vi skolungdomar. De springer runt och frågar turisterna om de får lov att prata lite med oss, då de har fått en uppgift av sin lärare. Vart bor ni? Kan ni berätta något om ert land? Det hela är en övning i att prata engelska, och en del är nästan omöjliga att förstå – men efter att ha fått höra frågorna tre gånger tidigare så svarar jag på frågorna som om jag förstod dem ändå. De nickar och skrattar tacksamt, även om de inte helt är med på att solen lyser hela natten på sommaren om man kommer långt norrut i Sverige.

I Jogja hittar vi som vanligt en shoppinggalleria där vi beställer in lyxkaffe. Och här snackar vi verkligen lyx. Kopi Luwak. Kaffebönan har passerat genom en mård, plockats upp, rengorts och malts. Här kostar en kopp 65000 rupiah, ungefär 50 kronor. I Europa får man batala 10 gånger så mycket. Kaffet är väldigt syrligt och har nästan ingen beska. Men är inte gott.

Nöjda med Jogja tar vi tåget en timma österut och hamnar i Solo. En trött stad där backpackergatan verkar vara ett minne blott. Inga turister direkt, och flera av restaurangerna som vi har i vår fyra år gamla guidebok har fått stänga igen. Vi hittar dock en trevlig kvinna som har en oväntat fint homestay, och stannar två dagar innan vi tar en minibuss till vulkanen Bromo.

Bromo är det kantstötta berget till vänster - inte det rykande berget i bakgrunden...

Ingen lava på Java

För att känna verklig mystik i detta månlandskap som utgörs av Bromo, berg, karga sandhav och dimma rekommenderas att man ger sig ut innan solen har gått upp för att kunna vara på en utsiktspunkt när solens strålar sköljer in över Bromo. Därför blir vi nu väckta tjugo i fyra på morgonen för att ta en jeep upp. Efter femton minuters körning stannar bilen, och vi har ytterligare 20 minuters klättring uppför branta sluttningar och trappor. Sedan får vi vänta en timme på solen.

Långt borta vid bergskammen där solen kommer att gå upp ligger ett tjockt molntäcke. Vi är på 2100 meters höjd, och det är riktigt kallt. Fyra grader. Våra hyrda jackor är välbehövda. Tunna molnslöjor sveper fram ovanför oss. När gryningen randas samlas alla vid kanten av utsiktsplatsen och tar bilder. Ett par försäljare med kaffe och te försöker få oss att köpa en värmande kopp. Eller banankaka? Vi tackar nej och dricker vårt vatten, äter våra jordnötter i choklad, och är rätt nöjda med att få frysa för en gångs skull.

På väg upp till vulkanen Bromo

Efter soluppgången tar jeepen oss vidare till själva vulkanen. En lugn ström av folk vandrar upp till toppen för att titta ner, men Martins knän har börjat göra ont av utsiktsvandringen så vi rider upp på varsin ponny. Den sista biten är en illa tilltygad stentrappa.  Försäljare med blomsterknippen vill få oss att offra en bukett till vulkanen för lycka. Det är tradition. Men vi är trötta på att hela tiden pumpas på pengar och tackar nej. Martin frågar om de har en bebis till salu att slänga ner istället? De skrattar, vi skrattar, och går vidare.

På vägen uppför trappan börjar det sticka i näsan och svida i halsen. Svavel. Det blir värre ju längre upp vi kommer. När vi kommit upp och tittar ner är det inte så spännande. Ingen kokande lava, ingen hetta. Kratern ser ut som ett tratt, och ur hålet i mitten strömmar en tjock, vit rök. Vi tar några bilder och flyr sedan den svavelstickande luften.

Efter Java kommer Bali…

Läs mer

Kondomer, vegetariskt kaos och underbara stränder

Solnedgång i Port Benton

Planet landar, två timmar försent. Det är varmt i Manilla. Även på kvällen då vi kommer. Fuktigt. Smutsigt.  Hittar en bankomat, fyller plånboken med ny valuta. Pesos. Hittar en taxi som tar oss till vårt hotell. Staden ser ruffig ut. Guideboken har rätt. Ryktet också. Manilla verkar vara mest vara en skitig charmlös stad. Och farlig. Hotellet avråder oss från att gå de hundra metrarna till närmaste internetkafé.  – Not safe now. Tur att vi bara har en natt här.

Tidigt på morgonen går nästa flyg. Legaspi. Valhajar. Snart märker vi att det kommer bli problem med maten på filippinerna.

–  Vegeterian? You mean vegetables? What do you mean?

När vi beställer nudlar till lunch ber vi om enbart grönsaker. In kommer nudlar med kyckling, räkor och bläckfisk.

– Excuse me, no meat. We only eat vegetables. OK?

– OK! I´m sorry. Will get you new one.

In kommer samma tallrik nudlar. Nästan all kyckling pillade dom bort. Men räkorna och bläckfisken är kvar. Suck. No tip for this place.

Men snart vänder det. Som det brukar göra. Bara vi kommer bort från Manilla och dammiga Legaspi öppnar sig ett annat Filippinerna. Vatten. Grönska. Solnedgångar. Paradis. San Miguel Light. Pizza. Och amerikanska sitcoms!

Sitcoms och kondomer

Filippinskt häng

USA har officiellt lämnat ön för länge sedan. Men fortfarande har de militärbaser här. Små konstgjorda kulturella öar fulla med amerikanska soldater. Filippinerna ser USA som sin allierade. Hur USA ser på Filippinerna vet jag inte. Småbråkig och lite synd om kanske. Men kriga mot Kina för att hjälpa Filippinerna vill dom nog inte. Chinas export är viktigare än internationella avtal och Filippinska landsgränser. För ett tag sedan skänkte USA ett gammal fartygtill Filippinerna. När Filippinerna för några veckor sedan skulle spänna musklerna mot China inser de att de inte har vapen nog på båten. Men den var ganska snygg rekvisita.

Pensionerade soldater stannar ofta kvar och slår sig ner med sin nyfunna Filippinska kärlek för att leva lata dagar.

Ungdomarna gillar amerikanska sitcoms. Några tjejer vi träffar i Donsol älskar Big Bang Theory. Som vi. Fast How I Met Your Mother är bättre tycker dom. Övriga samhället är konservativt katolskt. Här styr kyrkan. P-piller får inte diskuteras i skolan.  Aborter är olagliga. Men kondomer går bra tydligen. Överallt ser vi reklam för lakrits-, kokos- och chokladkondomer. Närhet och kärlek visas inte öppet här. Ett laddat ämne . De har till och med en speciell förkortning för det som man kan vara för eller emot. PDA, Publicly Displayed Affection.

Leriga grusvägar blir oframkomliga lervägar

Lervägar mot Port Berton

Städerna påminner lite om ett ordnat Sri Lanka. Mycket grusvägar. Några dåliga, gjutna betongvägar. De spruckna betongvägarna är skumpiga. Grusvägarna blir till lervägar när det regnar. Oframkomliga under regnperioden. På väg till Port Barton på Palawan kör vi nästan fast med vår scooter när leran blir flera decimeter tjock. Madeleine hoppar av, jag försöker skjuta fram scottern. Några dagar senare när vi skall tillbaka har det regnat ännu mer. – Rained last night so you wont be able to get back by scooter today, informerar hotellägarinnan. Go to tourist information they might help.

Snart står vi vid turisthjälpen. – Jo vi har en scooter och behöver tillbaka till Puerto Princesa. Bussen? Jaha, vi kan ta scootern på den? Och när går den?

En kvart senare är vår scooter fastsurrad bak på bussen och vi kan bege oss tillbaka. Om man skiter i säkerhet går allt snabbt.

Efter Palawan flyger vi till Cebu. Vi hittar ett japanskt hotell. Käkar friterad tofu till kvällsmat vid halv elva. Planet försenat fyra timmar.  Inser att jag förstå hur storstäder i sydostasien fungerar nu. Känner rytmen. Skyskraporna som är granne med fallfärdiga ruckel. Känner var billiga hotell frodas och vart apoteken brukar gömma sig.

Kristallklart vatten runt korallrev

Solnedgång på Malapascua

Buss från Cebu till Maya. Innan vi hoppar på säger en kille att det skall ta tre timmar. När vi hoppar på säger chauffören tre och en halv timme. Det tar nästan fem. Dammiga hoppar vi av i Maya.

– You go to Malapascua, frågar en äldre solbränd man när vi hoppar av bussen. Oh, sorry last ferry just left. Not many people go this late. But for 150 pesos my friend will take you. Yes, right away. No waiting. Only you! Pay now. Thanks. OK, come here.

Båten åker så klart inte direkt. Och det är inte bara vi som skall över. Fem minuter efter vi satt oss på båten anländer en buss. Folk strömmar ner i vår båt. Som går efter en dryg kvart. Jag antar att lokalbornas förmåga att lura vita turister är ett mått på hur utvecklat turistmål det är. I så fall är Malapascua är på väg att bli stort. Samtidigt använder lokala fiskarna dynamit när de fiskar. De bokstavligen spränger bort korallerna. Turisternas pengar räcker tydligen inte till alla.

Med rätta är Malapascua på väg att blir stort kan jag säga. För snart har vi glömt bort att vi blev lurade på båtbiljetten. Båten flyger fram över vatten som mer liknar gin. Klart. Blått.  Här blir vi kvar.

Födelsedagsöl

Madeleines födelsedag firar vi med en solnedgångstur. Med snorkel och en frysbox fylld med iskall San Miguel. Till och med Madeleine gillar ölen.

Varma lata dagar passerar. Kvällarna slappar vi framför en fläkt och pratar med nyvunna vänner. Nätterna ser vi stjärnbilderna spraka i den svarta natten. På morgonen väcks vi av tupparna. Längs de fantastiska stränderna ligger dykresorts och mindre hotell. En del har egen strand.

Underbar snorkling

Filippinerna är en märklig mix. Håller man sig bara vid turisthålen som Barocay och Malapascua påminner det en del om Malaysia fast kristet. Är man i de mindre städerna känns kaoset på de dammiga grusvägar indiskt. Samtidigt som de talar bara engelska och gillar How I Met You´r Mother på tv. Hårdheten från år av instabilitet finns här också. Fickor av uppror berättas om i tidningarna. Bussar som sprängs på de oroligare öarna. Dödsstraff på narkotikasmuggling. En schweizare vi bodde hos i Puerto Princesa på Palawan konstaterade att borgmästaren skyddar de utländska boende där: för några år sedan begicks ett inbrott i ett av husen till en utländsk boende, de tre tjuvarna hittades och sattes snabbt i finkan. Den officiella historien är att de försökte rymma därifrån, men att de blev ihjälskjutna i flykten.  – Märkligt att de tre tjuvarna hade identiska kulhål mellan ögonen dock, konstaterar Schweizaren torrt. Hård filippinsk rättvisa.

Läs mer

Att simma med en valhaj

I väntan på valhajar

Att se valhajar har varit Martins dröm länge. Det är faktiskt det enda skälet till att vi har skyndat hit till Filippinernas Donsol direkt från Malaysia utan att åka genom Indonesien. Från november fram till slutet av maj är det nämligen valhajssäsong, och det är inte en fråga om man ser dem, utan hur många man ser. Så vi registrerar oss för en valhajssafari och checkar in på en resort längs havet. Och lyckas beställa helt vegetarisk mat!

På morgonen är det fullt med folk runt kontoret som kontrollerar valhajsutflykterna. Det är strikta regler som gäller och alla måste se en informationsfilm först. Max sex personer per båt och max en båt per valhaj. Vi paras ihop med en trevlig grupp filippinare och ger oss ut på jakt.
Efter bara en liten stund blir vår guide exalterad – en valhaj är siktad precis intill oss! Vi sätter oss på rad längs kanten på båten och väntar på klartecken. Okej, i, i, i, skynda på!

Vi plaskar i och halvkaos råder i gruppen när alla vill vara först. Guiden ropar till oss att titta ner. Den kommer mot oss nu! Jag tittar ner och blir bestört av ett stort gap som är på väg mot oss som om vi har förvandlats till ovanligt smaskiga plankton. Bara en meter nedanför oss glider valhajen förbi, mörkblå med vita prickar och vit runt det halvmeterstora, ellipsformade gapet. När den har försvunnit råder fullt kaos. Filippinarna är så uppspelta att de tjuter av glädje, tar tag i och skakar oss. Jag skrattar, både för valhajen och för att våra vänner verkar ha fått en dröm uppfylld, de med.

Våra guider håller utkik. I bakgrunden cirklar båtar där man såg en sist.

Fast en är inte nog, och vi fortsätter att puttra runt, spanandes efter fler fiskar. Snart upptäcker vi det sorgliga med den här turistindustrin. Som alltid så är det viktigare att turisterna får vad de vill ha än att värna om hajarna. Regler följs inte alls, och mängder med båtar och stora grupper snorklare hopas runt en siktad haj. Det är inte så konstigt att man bara har siktat en fjärdedel så många nu som för ett par år sedan. Vi får i alla fall tillfälle att simma med en haj två gånger till, men sista gången är det fullt kaos. De flesta har flytvästar då de inte kan simma, och tur är det då valhajen simmar in vid sidan av vår båt och folk slår i huvudet i stödarmarna som sträcker sig ut på sidorna, grabbar tag i varandra för att komma fram, och sparkar till varandra med fenorna.

Valhajen, en efterlängtad majestätisk jätte

Eftersom jag inte har flytväst känns det farligt så jag flyr fältet och hamnar i förtruppen med de simkunniga. Där ser jag plötsligt hajen under mig, och under följande minut känns det som att jag och han är helt ensamma. En mängd bilder senare lämnar jag honom och hoppar tillbaka upp i båten.

Och funderar på vart man ska åka för att känna den känslan längre än en minut.

Läs mer
Sida 5 av 11« Första...34567...10...Sista »