Inlägg taggade "Dharamkot"

McLeod Ganj – Lilla Tibet

McLeod Ganj sett från vår tibetanska favoritrestaurang.

Efter en hisnande, och lite punkterad, busstur från Pathankot till Dharamsala så ankom vi till vårt gästhus Ladies Venture i övre Dharamsala, mer känt som McLeod Ganj. Plötsligt försvann nästan hela Indien. Det var tystare. Det var mindre folk. Det var ingen idé att pruta längre, för nästan allt hade fastpris. Restaurangerna började servera tibetanska rätter som momos, thanthuk och ångkokt bröd. Autorickshawförarna hade ett kooperativ där var och en väntade på sin tur, och sedan körde mellan byarna för ett redan satt pris. Vi vågade inte riktigt lita på dem i början, utan försäkrade oss om priset flera gånger. Men det var alltid samma. 60 rupier till Dharamkot. 40 till Bhagsu. OK. Kan Indien vara så här?

Den andra överraskningen var kylan. Vi vaknade upp i rum som pendlade mellan 16 och 20 grader. Två filtar var inte nog, utan vi fick be om flera. När vi tittade ut på morgonen låg berg och skogar utanför. På eftermiddagarna lade sig ett dis över byn. Men det var inte dimma. Det var moln. 2000 meter över havet.

McLeod Ganj ligger som utkastat över en bergskam. Trappor och små gångar ledar upp och ner mellan husen och områdena. De stora vägarna är precis tillräckligt breda för en bil och en fotgängare – de flesta är envägsriktade, men på de övriga står två irriterade bilförare och tutar på varandra för att den andre ska backa. När det gäller trafiken är vi faktiskt rätt så säkra på att det är Indien vi är i. Men så är de flesta taxichaufförer och rickshawförare indier också…

Man lär sig snabbt vilka butiker som går att pruta i. Sitter en tibetan vid kassan så är det fastpris. Sitter en indier där så säger han att det är fastpris, men tycker man att det är för dyrt och ska gå så är priset inte så fast trots allt. Vi föredrog ändå tibetanerna, då alla tibetaner vi ser är flyktingar och en gång har gått över bergen för att komma undan förtrycket från Kina. Många satt längs gatorna och stickade tjocka strumpor och mössor, eller små band som det stod ”Free Tibet!” på. De flesta souvenirbutikerna hade t-shirtar eller väskor med samma budskap.

Det som McLeod Ganj är mest känt för är dock att det är Dalai Lamas hem. Hans tempel ligger längst ner på Temple Road, och då och då blir han ombedd att föreläsa. Vid dessa tillfällen fylls byn på med turister, och det går inte en dag utan att vi träffar på svenskar både vid restaurangerna och i internetställena.

Martin diskuterar vad som är medvetet om medvetandet med lärare på Tushita

Här i den tibetanska buddhismens högborg tar vi även tillfället att gå en introduktionskurs i buddhism hos FPMT-centret Tushita. Under åtta dagar bor vi runt ett tempel, börjar och avslutar dagen med meditation och får lektioner i buddhismens grundpelare. Förutom vid diskussionsgrupper och frågestunder rår tystnad. Vi stiger upp, mediterar, äter frukost, har lektion, yogar, äter lunch och arbetar ett tillsatt jobb i tystnad. Sedan har vi en timmes diskussion på ämnena. Efter denna tungans fristad, som många inte alls vill ska sluta, så dricker vi te, har lektion, mediterar, äter middag och mediterar igen. Vi har några timmars fri tid per dag där vi kan läsa eller gå promenader, dock aldrig utanför centrets gränser. Efter ett par dagar känns det helt naturligt, och väldigt skönt att aldrig förväntas vara social. En fristad på många sätt.

Vi blev väldigt förälskade i Lilla Tibet. Dels för att det var en så vacker omgivning (det kändes som svenska fjäll) men mest för stämningen. Det är lugnare, vänligare. Vi blev inte påhoppade hela tiden. Det var inte så jobbigt att gå och köpa något, för priserna var redan utsatta, och passade det så passade det.

Vi kommer att åka hit igen. Om ungefär ett år. Och det ser vi fram emot på ett helt annat sätt än paradisstränder och mäktiga fort. För McLeod Ganj är en oas i en allt mer hektisk och ytlig värld. Vi går här och andas kylig bergsluft tills våra hjärtan känns lika luftiga och lätta som omgivningen.

Läs mer
Sida 1 av 11