Inlägg taggade "Indien"

Tillbakablick: Taj Mahal

Vi är i ett månadslångt retreat i Nepal. Tillbaka 12/12. Detta är ett automatpublicerat inlägg vi skrev innan vi gick in. Så ni inte glömmer bort oss.

Taj Mahal

En stor ansamling stenar

 

Även med huvudvärk och feber är Taj Mahal mäktigt. Tycker jag. Madeleine var inte lika imponerad. Hon hade hoppats på ett palats men innandömet är bara en sarkofag. Väl inne går man i en cirkel kring en kista och vipps är man ute igen.

Fast jag tycker det är häftigt. Framförallt byggandet. Alla år av slit. Alla de dagar som tusentals människor steg upp, gick till byggnadsplatsen och arbetade hela dagen. Sedan hem igen och upp morgonen efter för att göra samma sak. Vecka efter vecka. År efter år.
Vissa dagar regnade det förfärligt, andra var det varmt som i en stekugn. Och byggandet var deras liv.

De kunde se hur allt sakta började ta form. Hur tornen i hörnen började växa. Grunden för väggarna kom på plats och inskriptionerna över valven blev klara.
Oavsett vad man tycker om byggnaden är det en förbannat stor hop med stenar som kastats om för att bli just Taj Mahal.

Läs mer

Frukost på 4200 meters höjd

Det är förbannat kallt. Jag har en funktionströja, en fleacetröja och en jacka på mig. Ändå fryser jag lite. Klockan är inte mer än runt sex på morgonen. Här går lägger man sig tidigt för att kunna gå upp tidigt. Vi hoppar in i den stora jeepen och beger oss norröver.

Snart hoppar vi fram på den steniga och gropiga vägen.

Runt omkring oss reser sig dramatiska berg. Då och då möter vi andra jeepar och någon av oss får backa tillbaka till en lämplig mötesplats. En kall höstsol dränker bergen i en mjuk, gyllene färg. Det känns som en sån där perfekt höstmorgon. Kall, krispig och rejält frisk. Vi kör längsmed stup och förbi vattenfall. Upp mot nästa bergskam och ner i nästa dal. Över små broar med piskande böneflaggor fastsatta i räckerna. Framför broarna skyltas det att bara ett fordon åt gången kan köra över bron. Då och då kommer vi till militärförläggningar och de kontrollerar våra tillstånd. Vi är i Sikkim i nordöstra Indien. En liten stat med stora berg som gränsar till Bhutan, Nepal och Tibet. Vi är på väg upp i den norra delen. Oroligheter gör att gränsen mot framförallt Tibet kontrolleras noga av militären. Kina tycker fortfarande inte om gränsdragningen som gjordes för många år sedan. Längst upp i norr får inga utlänningar komma, men vi får ta oss en bra bit upp. I alla fall i de fem dagar som vårt speciella tillstånd för norra Sikkim gäller.

Efter två timmar stannar vi vid en grupp små trähus som ligger längs med vägen. Den sista biten har varit extra brant och precis innan åkte vi igenom en militärbas omgiven av skyddande staket. På en handmålad gul skylt deklarerade dom med svarta bokstäver att detta var den högst belägna militärbasen i Indien. Vi är på 4200 meters höjd.

Den kalla tunna luften svider lite i näsborrarna. Jag ler brett när jag hoppar det långa steget från baksätet i jeepen ner på grusvägen.
Vi går in i köket i ett blått hus som också är en liten affär. Mitten av rummet domineras av en liten vedeldad, svart kamin vars skorsten sticker upp genom taken. En kittel med varmt vatten står mitt på. Nära kaminen runt väggen står bänkar. Vi sätter oss ner. Snabbt skjuter jag fram mina kalla fötter mot den välkomnande värmen från kaminen. Mössan får sitta på även inomhus. På de tunna träväggarna sitter bleknade idolplanscher uppsatta men det hjälper bara lite mot den bitande kylan utanför.

Vår guide pratar snabbt med frun i familjen och snart uppenbarar sig en varsin kopp kryddigt mjölkthe. En stund senare är vår frukost uppdukad. Ångat bröd med smällt smör och sylt samt krämig nudelsoppa. Nu har flera andra kommit och anslutit sig till rummet. Rummet börjar långsamt värmas upp av fler koppar the och skratt. Enkelheten och människorna gör frukosten fantastisk.

Efter frukost åker vi ett hundratal meter längre upp på vägen, förbi svarta, håriga yakar. Precis när vi kommit över ett krön breder sig en fantasisk dal ut framför oss. Dagens mål. Gopta valley.

Jag hoppar ur bilen igen. Blir helt mållös. Det går liksom inte att fullt ta in eller formulera det jag upplever. Det ligger bortom orden. Brungrönt gräs och sly breder ut sig och mitt i dalen rinner en lekfull bäck med rent, kallt vatten.
Bergen höjer sig majestätiskt runt omkring. Stillheten är nästan bedövande. Som en verkligare verklighet. Långt borta från civilisation och människor. Morgonsolen skiner blekt.
Jag ler. Andas djupt in. Leende. Lugn. Och lycklig.

Läs mer

Grönt te i Darjeeling

En kopp Darjeelingte

– No sugar for green tea, säger hon.

Jag mumlar tillbaka godkännande, men hon har redan vänt sig om och burit bort sockerfatet. Det var ingen fråga tydligen. Grönt te utan socker brukar bli ganska beskt och osmakligt när det kallnar. Inte gott. I alla fall är det så i Sverige.

Jag tittar ut över bergen. Genom diset kan jag precis skönja blågrå kullar. Härifrån ser jag inte så mycket av theplantagen.

Darjeeeling känns mest kallt och fuktigt. Till bredden full med indiska turister. För några år sedan var det flest utlänningar, nu har det ändrats. Indiska medelklassfamiljer från Calcutta kommer hit för några dagars avkoppling.

Om det inte vore för den stora platt-tvn på väggen mittemot skulle inredingen passsa in i ett gammalt svenskt vykort. Rottingmöbler och glasbord. Brunt och gröngult. Abba varvas med Beatles genom den små högtalarna i hörnet. Omedveten nostalgi. Hade det varit Sverige skulle här säljas jättelika kanelbullar och käleksmums. Kanske hade servitriserna haft små söta förkläden. Utan tvekan dyrt.
Teet börjar kallna nu. Men utan att få den bittra smaken det ofta får i hemma. Det har en enkel, grön smak.

Undra vad kommer jag tycka om teet hemma? Kommer jag kunna undvika att jämföra med Darjeelings?

Jag hoppas att jag inte kommer bli en sån som jämför hela tiden. En sån som säger ”jo det var rätt okej det här teet, men ingenting jämfört med Nanthmull Special edition i Darjeeling. Du skall bara veeeeta hur fylligt det smakar”. Det är lätt att bli sån. Plötsligt fastar jag i att jämföra det jag dricker, istället för att bara smaka på det. För just där och då spelar det ingen roll hur det Indiska teet smakar. Eller rättare sagt, det smakar just då ingenting alls, det är bara ett minne. Förvrängt och färgat av vem jag var då.

Den enda smaken som finns är det i koppen framför mig. Som jag antingen kan bestämma mig för att tycka om eller tycka illa om. Jag kan ge smaken etiketten Gott eller Inte Gott. Om jag väljer etiketten Gott kommer vissa känslor poppa upp, väljer jag Inte Gott kommer andra ta plats istället.

Kanske är det som med att klaga, att man kan bli bra på att klaga? Ju mer man klagar ju lättare är det att hitta saker att klaga på. Plötsligt är klaga det man kan och det man gör. Inte för att man vill eller mår bra av det utan för att man tränat sig till det. Kanske kan jag vända på det? Försöka sätta positiva ettiketer på så mycket som möjligt, snarare än jämföra. Säga ”Gott” snarare än ”Inte lika gott som…” och ”Bitter smak” snarare än ”Äcklig”. För bitter smak kan jag fortfarande uppskatta lite, medans äckligt alltid är, tja, äckligt. Kanske är etikettbytandet värt ett försök och se vad som händer?

Det gröna teet har kallnat helt nu. Jag dricker upp sista dropparna.

Teet smakar lite bittert…

Läs mer

Backwaters i Alleppey och slut på Indien

God morgon, Alleppey

Det är svårt att nämna Kerala utan att komma in på Backwaters. Dessa är kanaler och sjöar som vindlar mellan djungel, risfält och byar precis innanför kusten, och här kan man åka på allt mellan en stor lyxig flodbåt med A/C och parabolantenn till liten kanot. Många tar en dag eller två och bor ombord på en husbåt, men vi tog ett billigare och mindre tidsödande alternativ då vi bara hade ett par dagar kvar innan flyget till Sri Lanka – en halvdag på en kanot. Jag måste säga att jag är glad över beslutet.

Soluppgång över sjön

Klockan 6.45, precis i gryningen väntade vår kanotförare på oss. Vi lade ner våra ryggsäckar i mitten på kanoten och tog plats på förvånansvärt sköna dynor. Sedan gled vi ut i tystnaden.

Längs kanalkanterna låg de stora båtarna och inväntade sina gästers uppvaknande, men så här tidigt var det bara vi och ett fåtal fiskare ute. Vår förare började med att ro oss ut till en stor sjö, där små öar av vattenväxter guppade undan i vågorna från kanoten. På en stock satt en liten flock med vattenfåglar, och under träden och palmerna som kantade sjön flög små klarblå kungsfiskare.

Liten nejad i kanalen

Efter en timmes tystnad, med en frukost i magen, började vi höra de större båtarnas motorer. Det var nu som vår förare styrde in oss i de mindre kanalerna, där bara kanoter kunde komma in under broarna. Här pågick vardagslivet för de bönder och  fiskare som hade sina hus precis innanför kanalen. Kvinnor diskade, rensade fisk och tvättade kläder, barn badade, män tvättade sig. Och de flesta brydde sig inte det minsta att en liten kanot med två turister tittade på. Några barn vinkade glatt förstås, som alltid. Bakom husen bredde gigantiska risfält ut sig.

Magiskt ljus i småkanalerna

Det var väldigt fridfullt att glida i stora sjöar och små kanaler i tystnad. Om vi skulle få göra en ny backwatertur så skulle vi välja samma alternativ igen. Mycket hellre en halvdags avkoppling för oss själva ackompanjerat av vågskalp från en åra, än en puttrande motorbot med andra familjer och högljudda barn. Vi kände nästan lite medlidande till de som svepte förbi oss och bara fick en snabb överblick med motordunk, när vi hade den mest fridfulla morgonen vi har haft på länge.

Vidare till Cochin

På eftermiddagen tog vi bussen vidare uppåt i Kerala, till vår slutstation innan Sri Lanka, Cochin. Vår sista dag i Indien tog vi färjan ut till Fort Cochin och strosade omkring. På kvällen åt vi en dyr men god måltid på Grand Hotel, och tackade Indien för denna gången. Vi ses igen om ett år!

Läs mer

Semester i Varkala

Stranden nedanför Varkala Cliff

Varkala är turisttillhållet för backpackers och de som vill ha något mindre turistigt än Goa. Här ligger restauranger med fritt WiFi vägg i vägg med affärer som säljer indieninspirerade etnokläder. Allt ackompanjerat av mjuk trance och vågornas rytande från stranden nedanför klipporna. Här är det enkelt att vara, trots att mat och annat nästan är dubbelt så dyrt som i Puri. Vi bor finare för mindre pengar dock, så det är väl värt det!

Första timmen i Varkala när vi gick omkring med våra tunga ryggsäckar och letade efter ett rum så mötte vi en vän, Markus, från tiden på Root Institute i Bodhgaya. Märkligt att just han gick just där just då. Markus är en hängiven Wing Tsun-utövare vilket gav Martin utmärkt tillfälle att träna lite. Efter fem års uppehåll insåg Martin att träning ger färdighet och ingen träning ger blåmärken. I alla fall när det gäller Kung Fu.

Vi stannade läääänge i Varkala. Fyra veckor nästan exakt. Martins gjorde en 10-dagars Ayurvedisk kroppsbalanserings/rensningskur. Vi tänkte gå den båda två, men efter första dagen bestämde sig Madeleine för att det inte var hennes kopp te. Alldeles för mycket olja och för hafsig massage – Martins massör verkade göra ett mycket bättre jobb, dock. Så under tiden Martin fick örtmediciner och varm olja blev Madeleine ompysslad med annan massage, fotvård och shopping.

Julaftonen hade vi spanat in utlovade pepparkakor på en svenskinspirerad restaurang, och snart satt vi med några andra svenskar – vi träffade Victor från Kungsbacka, och paret Sofia och Johan från Växjö och någonstans-mellan-Karlskrona-och-Ronneby. Maten var god, sällskapet mycket trevligt, och pepparkakorna fantastiska! Och världen är allt bra liten när man kan diskutera Varlakiosken i Indien.

Stora vågkramen

Resten av dagarna i Varkala ägnade vi åt böcker, badande, scooterfärder, Amma-besök, äta allsköns nyfångad fisk och räkor, ha trevligt med nyfunna vänner, träning och meditation. Och vila! Det är otroligt vad mycket vila man behöver när man har semester…  i vanliga fall jobbar man fem dagar och har två dagars ledigt. Men när man är på semester går man på högvarv alla dagar i veckan. Inte konstigt att kroppen tar slut ibland.

Det var med blandande känslor vi lämnade Varkala. Det var ju lugnt och skönt att slippa bära omkring på packning, slippa vara backpackers och bara ha semester. Men som alltid så är det trögast innan allt är packat och klart, och det var med hisnande förtjusning vi satte oss i rickshawn på väg till tåget som skulle ta oss en liten bit norrut, till Alleppey. Vi var på väg! Igen!

Läs mer
Sida 1 av 512345