Inlägg taggade "Mamallapuram"

Puducherry – Indien med fransk kant

De tre musketörerna... och så jag. På en gata i Puducherry.

Vi sätter på oss ryggsäckarna och tar en autorickshaw till Mamallapurams ena av två busshållplatser. Killen vi åker med berömmer Martins uppsydda byxor. Det tar ett tag innan jag kommer på att det var samma kille som vi dividerade med om tyger och priser för att sy upp just byxor igår. Vi kom inte överrens om priset och gick därifrån. Han verkar inte tycka illa vara i alla fall. Dessutom sade han igår att han egentligen inte jobbar där, utan kör taxi. Och nu sitter vi bakom honom och hostar lite i vägdammet ut mot busshållplatsen.

Det är inte direkt en busshållplats som vi kallar det. En större väg går förbi infarten till Mamallapuram, och här stannar bussarna, mitt i vägen. Var tionde minut dammar en lokalbuss förbi. Varje timme ska det gå en lyxigare AC buss som kostar tredubbelt så mycket. Vi borde vara precis i tid för en sådan och pratar med några av autorickshawförarna som dåsar i sina fordon. ”Nej, det går inga idag. Stor parad.” En av dem försöker vinka oss till en bil som står vid sidan av vägen. ” Ta en taxi istället, så vet ni att bagaget är säkert.” Hmm, visst… Vi framhärdar ändå att vi ska ta bussen, och hoppar på nästa som kommer. Det är en lokal en, expressbuss, vad det nu innebär. Ingen AC i alla fall, men med fönstrena öppna är den behagligt dragig i alla fall. Ett terrakottafärgat Indien susar förbi under färdens två timmar.

Framme i Puducherry (förr Pondicherry)

Staden, med ungefär 120 000 invånare, är en gammal fransk koloni och än idag flockas franska turister här. Vi har redan bokat tre nätters boende på Park Guest House. Det borde räcka för att besöka ashramet, Auroville och den botaniska trädgården. Hotellet tillhör Sri Aurobindos ashram och har lite striktare regler. Klädkod (inga bara axlar), ingen alkohol eller vänner på rummet (de träffar man i det speciella besöksrummet), rökfritt, tyst klockan nio och portarna stängs halv elva på kvällen. Då gäller det att vara inne och ta det lugnt. Perfekt, då har vi tid att läsa!

En stunds avkoppling i trädgården utanför vårt rum.

Luftfuktigheten och värmen gör dagarna obehagligt klibbiga, så vi unnar oss AC på rummet. Vi bor på bottenvåningen, i rum nummer 5, Courage (Mod), och framför oss ligger det som ger Park Guest House dess namn – trädgården. Det är en meditativ trädgård, full med vackra växter, blommor, statyer och ett litet vattendrag. Runtom hotellet finns små informativa skyltar. Vid papperskorgen står att här skall man även slänga girighet, ego, dåliga vanor och liknande. Andra skyltar tycker att man i staden ska köpa vänlighet, mod, osjälviskhet och andra egenskaper som gör en till en bättre människa. Det hela känns roligt, vänligt förmanande. Bredvid en rökförbudsskylt står en text, ”Var vänlig mot rökare, de kommer nämligen inte att finnas med oss så länge.” En planch visar yogaposer som man kan bända till sig i ute i trädgården.

Strandpromenaden i Puducherry, inte bara fransmän.

Precis utanför vårt hotell ligger strandpromenaden. Det är inte direkt en strand där nedanför gångvängen dock, utan stora stenbumlingar som vågorna kastar sig mot. Badfientligt, noterar vi. Två långa bryggor har någon gång i tiden sträckt sig ut i havet, men bara en av dem finns kvar i brukbart skick. På andra sidan promenaden reser sig stadens franska arv. Byggnaderna är nedgångna, men ibland lyser lite vacker arkitektur igenom.

I jakt på något att äta sätter vi oss på ett fik precis vid vattnet och betalar dyrt för en grillad baguette med fransk senapsdressing till. De flesta borden är upptagna av turister. Servitören hälsar oss med ett ”Bonjour!” Japp, vi har kommit till ett andra Frankrike.

Men vårt första intryck varar inte så länge. Den franska kanten på Puducherry är precis det – en kant. En fransk remsa vid havet. Hundra meter in från havet så fylls gatorna av kaos igen. Där möter vi autorickshaws, motorcyklar med hela familjen på, stora SUV’ar och en mängd indier som tränger sig fram. Det tutas konstant. Som ett ”Hej, här är jag, bara så ni vet, och jag tänker ta mig fram här. Går det inte så går det ändå.”

Vid affärsgatorna är kaoset i högform. Här kantas gatorna av parkerade motorcyklar och gatuförsäljare. Detta tränger ut oss på vägen och gör oss till mästare att komma runt i trafiken. Eller, tja, vi blir inte påkörda i alla fall. Bara tutade på.

Känner du att ditt hem inte är plastigt nog? Då hittar du allt du behöver här. En butik, en råvara.

Affärsverksamheten här kretsar kring färdigsydda kläder, pashminaschalar och mängder av saris att svepa om sig. I Tamil Nadu sys många av världens märkeskläder upp. Armani, GAP, Banana Republic, och till och med HM trängs på galgarna. Så här kan man gå in i en butik och få sig en fin märkesskjorta till en tiondel av priset. Jag hittar en andrasorterings Armani Jeans-blus för en tia. Ny favorit!

Rätt snabbt så bestämmer vi oss också för att Martin skall få nya glas i sina glasögon. Mot en optiker! Den vi väljer skyltar med datascanning, men efter den så står likväl en analog optiker och byter små glaslinser i ett par bågar som Martin får på sig. Nya glas är verkligen på tiden, gamlingen har fått sämre syn med åren, och vi beställer glatt ett par som ska levereras på fredagen. Ok, Pondi verkar ju vara en rätt trevlig stad, så vi väntar gärna ett par dagar till. Så slipper vi stressa med resten vi planerat här.

Dagarna är varma. Vi orkar oftast inte med mer än en promenad för att äta lunch på förmiddagen, och en till för att göra något ärende och äta middag på kvällen. Timmarna däremellan tar vi tillflykt till hotellrummet där ACn surrar för att sänka temperaturen till behagligare 25 grader. Våra e-boksläsare blir flitigt använda. Men vi gör åtminstone två korta besök i ashramet, mest för att köpa billiga böcker av Sri Aurobindo.

Under promenaderna hittar vi favoritställen

Coffee.com, ett gudomligt svalt internetcafé där värdinnan är en väldigt trevlig och korrekt indisk dam. Klassisk musik strömmar försiktigt ut ur högtalare. Det blir vårt nya häng när vi behöver komma bort från värmen och kaoset ett tag.

Två sweet lime juice och en tågtidtabell i väntan på maten på La Carreta Rosa

La Carreta Rosa, en utomhusrestaurang inklämd mellan en bensinmack (Ashram Petrol Station) och Sri Aurobindo Information Center, där oavsett vilken indisk gravy (såsig gryta) vi beställer så utbrister vi ”Det här är helt otroligt gott!” Efter vår sista måltid där så bad personalen oss ödmjukt att skriva ett litet betyg som de kunde ge till ägaren. Vi lovprisade dem, så klart. Hoppas att de fick bättre löner.

Daily Bread, ett konditori att svalka sig och unna sig läckra chokladtårtbitar i när värmen blir för mycket. Inte VARJE dag, då. Bara när vi har vägarna förbi, eller är inom en kilometer typ.

Frukost på L'Escale

L’Escale, bara en minut från vårt boende. När vi bara har ett par dagar kvar så hittar vi frukoststället med stort F. Där frossar vi i müsli med mjölk, croissanter och nybakat bröd med marmelad. Till det färsk fruktsallad, the och kaffe. Allt med underbar utsikt över den bengaliska viken. Väldigt uppskattat efter ett par veckor med fabrikstillverkad toast och godissmakande sylt.

 

Auroville, då?

När vi på fredagen upptäcker att vi fortfarande inte hade besökt Auroville så förlänger vi boendet tills måndagen efter. Vi lovar oss att åka dit på lördagen. Eller kanske söndagen. Senast.

Men så blir jag förkyld och sängliggades. Helgen går till läkarbesök och kurerande.

På måndagen kommer vi äntligen dit och får förstabesökarens rundtur. Tisdagen åker vi dit igen för att ägna oss åt femton minuters meditativ koncentration på soldagrar i en glasglob. Den marmorbeklädda lokalen är tyst, mörk, sval, oerhört vacker.

I botaniska trädgården hittar vi många indiska par som kör en tet'a'tet

Kommer vi vidare från Pondi på onsdagen? Nej så klart inte. Då har Martin tagit över min förkylning. Men vi åker till botaniska i alla fall. Så på torsdagen, åtta dagar senare än tänkt, så tar vi oss vidare. Och vart ska vi? Inte till Andamanöarna, som vi trodde några dagar (och hann beställa biljetter till innan vi upptäckte väderrapportens obönhöriga dom: regn, regn, åska och lite mer regn, minst ett par veckor till).

Nej, nu tar vi nattbussen till Hyderabad, och sedan 26 timmars tåg till Delhi. Slutmål blir den nordligaste delen av Indien, där vi tänker lyssna på ett seminarie av Dalai Lama den 1-4 oktober. Och se om Indien kan vara kyligt. Kanske, kanske att vi hittar lite tystnad där uppe också. Det vore skönt.

Ryggsäck på!

Läs mer

Stenar, kor och lite kaffe i Mamallapuram

Mamallapuram är ett litet, rätt så turistigt ställe. Längs med gatorna ligger butik efter butik med nästan identiska varor. Väskor, kläder, sandaler, smycken, snacks och dricka. Instuckna med jämna mellanrum hittar vi stenkonstnärer som mejslar fram fantastiska konstverk. Allt från ett par centimeter stora hängsmycken till statyer som är en meter höga. Vill man, så kan man få en liten kurs i stensnideri.

Tempel karvade ur en sten

Templerna är uthuggna ur ett stort stycke

Templerna är uthuggna ur ett stort stycke

Att det finns så många stenkonstnärer just här härör till stadens huvudsakliga turistattraktioner – Sea Shore Temple, Five Rathas och de stora utmejslingarna längs en bergkam vid staden. Än idag anlitas många av stadens konstnärer för att göra statyer till tempel runtom i landet.

Tsunamin 2004 satte sina spår även här. En eftermiddag hyrde vi en guide som visade runt oss bland statyer och tempel. När vi stod högt upp på en kulle pekar han in mot en linje av hus en bra bit in i byn från havet sett. Dit nådde vågen. ”Many, many died.”. Vågen orsakade även sprickor i berget vi står på, rakt igenom de kolonner och statyer som funnits här sedan 700-talet. Men byn hade snabbt reparerat både hus och statyer, och nu finns bara stenens ärr kvar.

Fiskar, kor och indier

Kor vilar i kör

Kor vilar i kör

Längs stranden ligger mängder med fiskebåtar, och några kor och hundar. Inga soldyrkare alls. Få badar, och främst indier. Längre norrut är strömmarna för starka för bad. Hittills i år har 64 drunknat, i fjor 117.

Alla restauranger i staden har färsk fisk och jätteräkor, och några serverar hummer, men priserna är väl tilltagna – jag köper inte 12 scampiräkor för 100 kr!

Skräddarna vet också hur man tar betalt, och antagligen blir vi rejält lurade på det mesta. Men det får vi bjuda på; vi prutar så mycket vi kan och betalar vad vi känner att det är värt.

På helgerna kommer indier i mängder för att själva besöka templen, och det är tydligen vanligt att Chennai-borna åker hit och badar. Två timmar söder om byn ligger vår nästa anhalt, Puducherry. En liten stad med 1,2 miljoner invånare. Vi får då se om vårt första stopp i Indien har varit dyrt eller billigt, och om vi kan hålla vår budget. För hittills har vi ändå kunnat vara en smula extravaganta med hotellval och restaurangbesök och massage och skräddare.

Lata dagar

Två currys med bröd tack! O två sweet lassis

Två currys med bröd tack! O två sweet lassis

På förmiddagen får Martin sin dagliga kaffedos på Freshly ’n Hot Café (helt obegripligt namn) där vi liksom ett par till resenärer tar fram våra e-boksläsare i någon timme eller två. Favoritstället att hänga på när det börjar mörkna är Le Yogi, ett rätt så typiskt backpackerställe med god mat, glada ägare och perfekt insuttna golvdynor vid låga bord. Där spelar vi schack och dricker våra lassis och mint-the innan sängdags.

Ikväll är sista kvällen i Mamallapuram. Kanske att man ändå skulle unna sig en räka eller tolv? Jag ska försöka pruta ner priset till hälften…

Läs mer

Tidningsläsning i Mamallapuram

Vi har läst den lokala tidningen Deccan Chronicle till frukost senaste dagarna. De inledande sidorna har dominerats av Anna Hazares hungerstrejk. Anna är en äldre man som bestämde sig att det fick vara nog med korruption. Han lade därför fram en motion till parlamentet och vägrar nu att äta tills denna blir accepterad. Fasta mot korruption. Typ. Han är idag inne på sin tionde dag.

Men förutom detta finns en del intressanta fasta avdelningar som jag vi kanske saknar i våra svenska tidningar. Eller vad tror ni?

Fråga mormorspaltenAsk Grandma

Har du frågor om äktenskap och kärlek? Skriv ett brev till mormor. Dagens fråga handlade om en kvinna vars man lämnade henne 3 månader efter bröllopet. Han vägrar ta tillbaka henne om hon inte tillåter honom att träffa andra kvinnor också. Mormorns råd är att först se om det är hennes fel att han reagerar så (”Är du kontrollerande? Är det ett arrangerat äktenskap? Ger du honom utrymme?”). Om hon verkligen tycker att allt är hans fel så dumpa honom. Det första steget känns inte helt politiskt korrekt i en svensk tidning.

Annons till ”Our dear leaders”

Någon har satt in en fin fyrfärgsannons för att ära sina Dear Leaders. Annonsen har bilder på mustashgubbar och en större mustashgubbe i mitten med solglasögon. Har svårt att se en liknande annons till Juholts ära i DN t ex.

Spirituella råd

Självklart finns det artiklar om chakran och kristaller. Vi hittar även en saddhu, lärare, som skriver om medvetandets natur. Den senare är rätt djupgående och handlar mer om ultimat lycka än ”du duger”. Det senare är ju det vi brukar kunna hitta i svenska tidningar.

Ansiktsläsning

Skicka in en bild på ditt ansikte och en fråga så får du råd utifrån hur du ser ut. En kille får rådet att sjunga ut böner varje tisdag och mata en svart hund med mjölk i 40 dagar (och inte gå därifrån förrän hunden druckit upp). En annan får veta att han kommer bli en stark ledare innan han är 28. Intressant variant på livscoachingspalterna som brukar finnas i söndagsbilagorna

Så vad säger ni? Kanske dags att maila Aftonbladet om några nya stående inslag i Aftonbladet Söndag?

Läs mer
Sida 1 av 11