Inlägg taggade "McLeod Ganj"

McLeod Ganj – Lilla Tibet

McLeod Ganj sett från vår tibetanska favoritrestaurang.

Efter en hisnande, och lite punkterad, busstur från Pathankot till Dharamsala så ankom vi till vårt gästhus Ladies Venture i övre Dharamsala, mer känt som McLeod Ganj. Plötsligt försvann nästan hela Indien. Det var tystare. Det var mindre folk. Det var ingen idé att pruta längre, för nästan allt hade fastpris. Restaurangerna började servera tibetanska rätter som momos, thanthuk och ångkokt bröd. Autorickshawförarna hade ett kooperativ där var och en väntade på sin tur, och sedan körde mellan byarna för ett redan satt pris. Vi vågade inte riktigt lita på dem i början, utan försäkrade oss om priset flera gånger. Men det var alltid samma. 60 rupier till Dharamkot. 40 till Bhagsu. OK. Kan Indien vara så här?

Den andra överraskningen var kylan. Vi vaknade upp i rum som pendlade mellan 16 och 20 grader. Två filtar var inte nog, utan vi fick be om flera. När vi tittade ut på morgonen låg berg och skogar utanför. På eftermiddagarna lade sig ett dis över byn. Men det var inte dimma. Det var moln. 2000 meter över havet.

McLeod Ganj ligger som utkastat över en bergskam. Trappor och små gångar ledar upp och ner mellan husen och områdena. De stora vägarna är precis tillräckligt breda för en bil och en fotgängare – de flesta är envägsriktade, men på de övriga står två irriterade bilförare och tutar på varandra för att den andre ska backa. När det gäller trafiken är vi faktiskt rätt så säkra på att det är Indien vi är i. Men så är de flesta taxichaufförer och rickshawförare indier också…

Man lär sig snabbt vilka butiker som går att pruta i. Sitter en tibetan vid kassan så är det fastpris. Sitter en indier där så säger han att det är fastpris, men tycker man att det är för dyrt och ska gå så är priset inte så fast trots allt. Vi föredrog ändå tibetanerna, då alla tibetaner vi ser är flyktingar och en gång har gått över bergen för att komma undan förtrycket från Kina. Många satt längs gatorna och stickade tjocka strumpor och mössor, eller små band som det stod ”Free Tibet!” på. De flesta souvenirbutikerna hade t-shirtar eller väskor med samma budskap.

Det som McLeod Ganj är mest känt för är dock att det är Dalai Lamas hem. Hans tempel ligger längst ner på Temple Road, och då och då blir han ombedd att föreläsa. Vid dessa tillfällen fylls byn på med turister, och det går inte en dag utan att vi träffar på svenskar både vid restaurangerna och i internetställena.

Martin diskuterar vad som är medvetet om medvetandet med lärare på Tushita

Här i den tibetanska buddhismens högborg tar vi även tillfället att gå en introduktionskurs i buddhism hos FPMT-centret Tushita. Under åtta dagar bor vi runt ett tempel, börjar och avslutar dagen med meditation och får lektioner i buddhismens grundpelare. Förutom vid diskussionsgrupper och frågestunder rår tystnad. Vi stiger upp, mediterar, äter frukost, har lektion, yogar, äter lunch och arbetar ett tillsatt jobb i tystnad. Sedan har vi en timmes diskussion på ämnena. Efter denna tungans fristad, som många inte alls vill ska sluta, så dricker vi te, har lektion, mediterar, äter middag och mediterar igen. Vi har några timmars fri tid per dag där vi kan läsa eller gå promenader, dock aldrig utanför centrets gränser. Efter ett par dagar känns det helt naturligt, och väldigt skönt att aldrig förväntas vara social. En fristad på många sätt.

Vi blev väldigt förälskade i Lilla Tibet. Dels för att det var en så vacker omgivning (det kändes som svenska fjäll) men mest för stämningen. Det är lugnare, vänligare. Vi blev inte påhoppade hela tiden. Det var inte så jobbigt att gå och köpa något, för priserna var redan utsatta, och passade det så passade det.

Vi kommer att åka hit igen. Om ungefär ett år. Och det ser vi fram emot på ett helt annat sätt än paradisstränder och mäktiga fort. För McLeod Ganj är en oas i en allt mer hektisk och ytlig värld. Vi går här och andas kylig bergsluft tills våra hjärtan känns lika luftiga och lätta som omgivningen.

Läs mer

Fyra dagar i H.H. Dalai Lamas närhet

En bergsida med hängande hus - en liten bit av McLeod Ganj

En bergsida med hängande hus - en liten bit av McLeod Ganj

Vi går omkring i McLeod Ganj och letar efter Dalai Lamas registration office. Alla vet vart det ligger och viftar oss glatt vidare när vi frågar, och till slut hamnar vi i en liten kö till en betongkubsliknande stuga nedanför en trappa. I en hög utanför ligger formulär som vi fyller i på väg in. Inne i stugan sitter en man vid en bänk och ger ut passerkort på löpande band. Vi lämnar fram formuläret och två passfoton där det ena häftas fast vid passerkortet och det andra häftas på formuläret och försvinner bort i Indiens underbara papperssamhälle. Vårt namn och giltighetsdatum skrivs prydligt på passerkortet och sedan stämplas allt. Vi får en liten plastficka och en nål också. Snyggt ska det vara!

Det kostar bara 10 rupier att få lyssna på Dalai Lama i fyra dagar. Ungefär en och femtio. När han var i Lund för ett halvår sedan betalade vi 500 kronor för en timme. Glada över passerkortet går vi bort till templet och kollar runt. Det gäller att få en bra plats inför morgondagen. Vi blir visiterade på vägen in, och mannen som kollar i min väska hittar vår kamera.
”No camera tomorrow”, säger han uppmanande.
”Ingen kamera imorgon”, lovar jag och ler. Han ler glatt tillbaka och visar oss in.

Rekognisering och paxande av platser

Bönehjul i templet i McLeod Ganj

Bönehjul i templet i McLeod Ganj

Vi upptäcker att folk redan har lagt ut filtar, madrasser och kuddar och skrivit namn, så vi springer tillbaka ut i byn och köper meditationskuddar och ett tygstycke som vi kan lägga ut. Sedan hittar vi en bra plats i templet där vi genom ett sidofönster kan se tronen där Dalai Lama kommer sitta i morgon, och en stor platt-tv om vi blir trötta på att sträcka på huvudet. Vi lägger ut tyg och kuddar och nålar fast papperslappar med våra namn på. Morgonen nästa dag står vi i kön in till templet. Det går långsamt med metalldetektorer och vakter som noggrant känner sig igenom våra kläder och väskor. Kvinnorna får liksom överallt annars i Indien gå in bakom ett skynke där kvinnor visiterar en. Några i kön har missat det där med passerkort, men de kan gå och få ett sådant nu också. Någon annan har med sig en stor ryggsäck och funderar lite grann på den där kniven han har liggande där. Han gissar att han inte kommer in. Jag gissar detsamma.

Bortregnade platser

Väl inne går vi raskt upp mot våra platser. Det är redan fullt av folk, och vi hoppas att våra sittkuddar inte har blivit tagna av några. Vårt hopp dör ut när vi ser att platserna vi hade verkar upptagna. Vi slingrar oss igenom ett folkhav av ömsom munkar, ömsom vanliga dödliga och hittar vårt tygstycke hängande över räcket. Blött. Våra kuddar ligger en här och en där. Också blöta. Det regnade visst in under taket igår, suckar vi, och tränger oss ner bakom en pelare där en liten oupptagen och omärkt madrassbit ligger. Packade som sillar plockar vi upp radion och hittar frekvensen som den engelska översättningen går ut i.

Lektioner om tomhet, orsak och verkan

Dalai Lama föreläser

Dalai Lama föreläser

Dalai Lama har blivit ombedd att hålla denna föreläsningen av ett gäng Taiwaneser. Hans Helighet skall därför gå igenom en text som finns både i tibetansk och kinesisk översättning, och berätta hur man ska tänka när man läser denna text. Jag och Martin har inte läst den, och vi lyckas heller inte få ett av exemplaren som delas ut. Det får helt enkelt bli som det blir – vi tänker åtminstone ta del av upplevelsen att sitta där och känna oss visa när vi nickar och pratar och antecknar något om medkänsla, orsak och verkan, tomhet och förgänglighet.

 

Mystrevliga dagar med smörig mjölk

Tre dagar går på ungefär samma sätt. Vi hittar mer lättillgängliga platser och tar med oss torra kuddar att sitta på. På förmiddagen går mer eller mindre glada munkar i vinröda tygdräkter omkring och delar ut en rätt så intetsägande vetebrödskaka och varm buttermilk – smörig mjölk – att dricka till. På eftermiddagen får vi varm mjölk igen, nu med lite socker och en antydan till kardemummaliknande krydda i. Vi har en nästan fungerande mottagning på radion och hoppar ibland till av höga störningar som ljuder genom hörsnäckorna.

Det kan låta tråkigt. Emellanåt blir det för mycket upprepningar och jag tar fram en bok om vad som inte gör en till en buddhist istället. Men det finns inget som får oss att lämna marken där vi sitter under tre och en halv dag, från nio på morgonen till tre på eftermiddagen. Stämningen i luften här är en av gemytlig gemenskap. Glädje och vänlighet. En vilja att må och göra bättre i världen. Och en högt uppskattad Dalai Lama som sitter i centrum av allt och pratar snabbt på tibetanska, skrattar till då och då, och verkar stortrivas med att vara där han är.

Säkerheten är hög. Mitt ibland folkmassorna går en man i rutig skjorta omkring med en k-pist nonchalant hängande över axeln. Vakter föser undan folk som sitter i närheten av den väg som Dalai Lama ska gå eller köras in och ut från tempelområdet, och visar med bestämda rörelser att vi ska sitta ner på huk.

Möte med Dalai Lama

Vi råkar befinna oss alldeles i närheten när han går in en morgon. Eller, tja, råkar och råkar – Martin har trängt sig fram till räcket längs vägen och jag sitter på huk strax bakom honom. En gammal tibetansk man sitter bredvid Martin och när Dalai Lama går förbi så får han syn på mannen och kommer fram och pratar glatt med honom. Jag tror inte att han känner honom, men minns att han sagt många gånger att ”främlingar är bara vänner som jag inte har mött än.”

Martin strålar mot mig efteråt – ”Jag mötte Dalai Lamas blick!”

Vi skrattar åt den bubblande glädjen som en liten åldrig Lama kan ge. Idag är sista dagen för denna gången. Nästa föreläsning är om tre veckor.
”Ska vi vänta kvar här tills dess?” frågar jag Martin.
”Så klart”, svarar han.
Vi ler och sätter oss ner med värkande knän och rattar än en gång in den engelska översättaren på radion. Nu börjar lektionen.

Läs mer
Sida 1 av 11