Inlägg taggade "Puducherry"

Läkarbesök i Puducherry

– Vi behöver mer malariaprofylax om vi ska till Andamanöarna.
Det är söndag. Ovissa om att vi i övermorgon ska avboka biljetterna till öarna på grund av att monsunen inte är över där än, så springer vi runt mellan sjukhus och apotek i Pondy. Nu har vi bara tabletter som räcker för en.

Vi hittar till ett sjukhus där vi råkar slinka in på akutavdelningen. Det är nedgånget liksom övriga Pondy. En bår med fläckigt lakan står längs en vägg. Några människor väntar på vård. Bakom två ihopsatta låga bord sitter två receptionister bakom högar med papper och pärmar. Litegrann i stil med bänkarna i ett svenskt klassrum.

Vi har hört att man behöver recept för att få ut malariatabletter, så vi går fram till receptionisten och ber att få tala med en läkare. Hon tittar på oss en stund, men tar sedan upp telefonluren och ringer på en läkare. Korkade turister som går in på en akutavdelning för att få malariatabletter.

När en läkare dyker upp så sätter han sig vid disken och vi visar upp vår Malaroneask med tabletter. 
– Aha, det kan ni inte få här, men ni kan testa på Varma Pharmacy. De är störst.
Han skriver upp namnet på en liten papperslapp, och berättar också att ett av de verksamma ämnena i våra Malaronetabletter kan stavas på ett annat sätt här. Så att det inte blir några konstigheter när vi frågar efter dem på Varma. Vi tackar och tar emot papperslappen. Han springer vidare. Man kanske inte behöver recept, då? Lite konfunderade beger vi oss mot Varma.

Varma är givetvis stängt på söndagar. Det är olika vilka dagar som är ”helg” här – ibland en måndag, ibland onsdag eller fredag. Varma kör tydligen lite mer traditionella söndag. Men vi blir visade tvärs över gatan till ett annat apotek. Där har vi ingen tur, så vi går vidare runt hörnet till New Medical Center, ett nytt sjukhus. Eftersom jag har haft ont i halsen i några dagar nu så kan vi lika gärna träffa en läkare som tittar på den och samtidigt fråga vidare om malariamedicin.

New Medical Center har trånga, ljusa lokaler. I vänthallen står hopfällbara stolar uppradade, men den här gången finns det en riktig receptionsdisk. Att träffa en läkare kostar 120 rupier. Vi betalar, skriver upp namn och ålder och blir visade till ett annat väntrum.

Det är litet och trångt. Tre stolar får precis plats, och de är redan upptagna. Det finns två omklädningsrum med skynken framför, och två dörrar som leder in till läkarna. När det är vår tur blir vi visade in genom den ena dörren till ett ännu mindre rum. Läkaren hälsar glatt på oss. På hans skrivbord ligger receptblock, stetoskop, en ficklampa och en riktig antikvitet – en blodtrycksmätare med kvicksilvermätare och handpump. Vackert!

Vi sätter oss på bredvid honom och jag berättar om mitt halsont. Egentligen är halsontet på väg bort nu, men det känns alltid värre på morgonen, berättar jag. Och så trycker det över luftrören och lungorna. Läkaren nickar, tar upp ficklampan och lyser mig i halsen.
– Gör det ont? frågar han när han trycker mig på mandlarna.
– Nej, svarar jag. Bara när jag sväljer.
– Har du feber?
– Det tror jag inte. Ingen hög, i alla fall.
Han hummar och tar fram stetoskopet.
– Hosta, ber han mig och lyssnar på bröstet och ryggen. Jag hostar pliktskyldigt. Sedan tar han min puls med fingrarna på min handled och räknar mot sin klocka. Han mäter mitt blodtryck med den termometerliknande blodtrycksmätaren. Allt utom halsen verkar vara bra.

En dunderkur mot halsont

Han börjar skriva upp en mängd mediciner på ett papper, och ritar under varje namn en sekvens av ettor och nollor. 1 – 0 – 0, 0 – 0 – 1, eller 1 – 1 – 1.
– Vad innebär det där? frågar vi.
– Detta är när du ska ta medicinen. Morgon – middag – kväll, säger han och pekar på ettorna och nollorna. – Den första ska du ta på morgonen, den andra på kvällen, och den tredje vid alla tillfällena. Allt under tre dagar.
Vi ler och nickar. Smart sätt att komma ihåg. Men galet lång medicinlista för lite halsont.

När halsontsproblemet är löst går vi vidare till malaroneproblemet. Vi visar upp asken igen, och frågar om man kan köpa det här i Pondy.
– Vi har inte den här sammansättningen i Indien, svarar läkaren. Vi tar en annan.
Han börjar rita upp en karta med tabletter och när man ska ta dem. En kur på ett fåtal tabletter. Men hur länge räcker de då, frågar vi. Tre veckor? Tre månader?
– Nej, nej. Vi tar inte tabletter i förebyggande syfte. Bara när man har fått konstaterat malaria av en läkare. Den här kuren är när man fått malaria.
Ooookej – det börjar förklara varför vi har svårt att hitta malaroneliknande tabletter. Vi frågar om det finns några tabletter, inte som våra, som man tar förebyggande. Malarone har två verksamma ämnen, kanske att det finns något enklare?
– Nej, men ni kanske kan hitta tabletter som har de verksamma ämnena var för sig, och så tar ni dem ihop, svarar han.
Verkar logiskt. Om medicinen inte finns, bygg din egen!

Men först ska vi hämta ut det vi fick på recept. I apoteket står skokartonger på rad på hyllorna. I varje ligger ett antal olika mediciner, i kartform. Inga askar, innehållsdeklarationer eller bipacksedlar så långt ögat når. I en liten kyl i ena hörnet står hostmedicinen. Vi visar upp vårt papper och hjälper till att tyda namnen. Ur kartorna klipps ett fåtal tabletter ut som vi får i en papperspåse.

Tre dagar senare är jag frisk, men Martin har tagit över min förkylning. Och Andamanöarna, detta sol-och-bad-och-dykparadis som vi såg framför oss, har vi bokat av biljetterna till. Nu har vi lärt oss att kolla vädret innan vi bokar dyra (med vårt mått mätt) biljetter. Bättre lycka nästa gång!

Visst ja, om ni undrar vad jag fick på recept så var det följande:

  • 3 antibiotikatabletter att ta varje morgon
  • 3 antihistaminer att ta varje kväll
  • 9 smärtstillande tabletter att lösa upp i vatten och gurgla morgon, middag, kväll
  • en flaska hostmedicin

Alla medicinerna skulle förvaras torrt och svalt. Oerhört enkelt i 90% luftfuktighet och 35 graders värme. Men jag överlevde i alla fall!

Läs mer

Puducherry – Indien med fransk kant

De tre musketörerna... och så jag. På en gata i Puducherry.

Vi sätter på oss ryggsäckarna och tar en autorickshaw till Mamallapurams ena av två busshållplatser. Killen vi åker med berömmer Martins uppsydda byxor. Det tar ett tag innan jag kommer på att det var samma kille som vi dividerade med om tyger och priser för att sy upp just byxor igår. Vi kom inte överrens om priset och gick därifrån. Han verkar inte tycka illa vara i alla fall. Dessutom sade han igår att han egentligen inte jobbar där, utan kör taxi. Och nu sitter vi bakom honom och hostar lite i vägdammet ut mot busshållplatsen.

Det är inte direkt en busshållplats som vi kallar det. En större väg går förbi infarten till Mamallapuram, och här stannar bussarna, mitt i vägen. Var tionde minut dammar en lokalbuss förbi. Varje timme ska det gå en lyxigare AC buss som kostar tredubbelt så mycket. Vi borde vara precis i tid för en sådan och pratar med några av autorickshawförarna som dåsar i sina fordon. ”Nej, det går inga idag. Stor parad.” En av dem försöker vinka oss till en bil som står vid sidan av vägen. ” Ta en taxi istället, så vet ni att bagaget är säkert.” Hmm, visst… Vi framhärdar ändå att vi ska ta bussen, och hoppar på nästa som kommer. Det är en lokal en, expressbuss, vad det nu innebär. Ingen AC i alla fall, men med fönstrena öppna är den behagligt dragig i alla fall. Ett terrakottafärgat Indien susar förbi under färdens två timmar.

Framme i Puducherry (förr Pondicherry)

Staden, med ungefär 120 000 invånare, är en gammal fransk koloni och än idag flockas franska turister här. Vi har redan bokat tre nätters boende på Park Guest House. Det borde räcka för att besöka ashramet, Auroville och den botaniska trädgården. Hotellet tillhör Sri Aurobindos ashram och har lite striktare regler. Klädkod (inga bara axlar), ingen alkohol eller vänner på rummet (de träffar man i det speciella besöksrummet), rökfritt, tyst klockan nio och portarna stängs halv elva på kvällen. Då gäller det att vara inne och ta det lugnt. Perfekt, då har vi tid att läsa!

En stunds avkoppling i trädgården utanför vårt rum.

Luftfuktigheten och värmen gör dagarna obehagligt klibbiga, så vi unnar oss AC på rummet. Vi bor på bottenvåningen, i rum nummer 5, Courage (Mod), och framför oss ligger det som ger Park Guest House dess namn – trädgården. Det är en meditativ trädgård, full med vackra växter, blommor, statyer och ett litet vattendrag. Runtom hotellet finns små informativa skyltar. Vid papperskorgen står att här skall man även slänga girighet, ego, dåliga vanor och liknande. Andra skyltar tycker att man i staden ska köpa vänlighet, mod, osjälviskhet och andra egenskaper som gör en till en bättre människa. Det hela känns roligt, vänligt förmanande. Bredvid en rökförbudsskylt står en text, ”Var vänlig mot rökare, de kommer nämligen inte att finnas med oss så länge.” En planch visar yogaposer som man kan bända till sig i ute i trädgården.

Strandpromenaden i Puducherry, inte bara fransmän.

Precis utanför vårt hotell ligger strandpromenaden. Det är inte direkt en strand där nedanför gångvängen dock, utan stora stenbumlingar som vågorna kastar sig mot. Badfientligt, noterar vi. Två långa bryggor har någon gång i tiden sträckt sig ut i havet, men bara en av dem finns kvar i brukbart skick. På andra sidan promenaden reser sig stadens franska arv. Byggnaderna är nedgångna, men ibland lyser lite vacker arkitektur igenom.

I jakt på något att äta sätter vi oss på ett fik precis vid vattnet och betalar dyrt för en grillad baguette med fransk senapsdressing till. De flesta borden är upptagna av turister. Servitören hälsar oss med ett ”Bonjour!” Japp, vi har kommit till ett andra Frankrike.

Men vårt första intryck varar inte så länge. Den franska kanten på Puducherry är precis det – en kant. En fransk remsa vid havet. Hundra meter in från havet så fylls gatorna av kaos igen. Där möter vi autorickshaws, motorcyklar med hela familjen på, stora SUV’ar och en mängd indier som tränger sig fram. Det tutas konstant. Som ett ”Hej, här är jag, bara så ni vet, och jag tänker ta mig fram här. Går det inte så går det ändå.”

Vid affärsgatorna är kaoset i högform. Här kantas gatorna av parkerade motorcyklar och gatuförsäljare. Detta tränger ut oss på vägen och gör oss till mästare att komma runt i trafiken. Eller, tja, vi blir inte påkörda i alla fall. Bara tutade på.

Känner du att ditt hem inte är plastigt nog? Då hittar du allt du behöver här. En butik, en råvara.

Affärsverksamheten här kretsar kring färdigsydda kläder, pashminaschalar och mängder av saris att svepa om sig. I Tamil Nadu sys många av världens märkeskläder upp. Armani, GAP, Banana Republic, och till och med HM trängs på galgarna. Så här kan man gå in i en butik och få sig en fin märkesskjorta till en tiondel av priset. Jag hittar en andrasorterings Armani Jeans-blus för en tia. Ny favorit!

Rätt snabbt så bestämmer vi oss också för att Martin skall få nya glas i sina glasögon. Mot en optiker! Den vi väljer skyltar med datascanning, men efter den så står likväl en analog optiker och byter små glaslinser i ett par bågar som Martin får på sig. Nya glas är verkligen på tiden, gamlingen har fått sämre syn med åren, och vi beställer glatt ett par som ska levereras på fredagen. Ok, Pondi verkar ju vara en rätt trevlig stad, så vi väntar gärna ett par dagar till. Så slipper vi stressa med resten vi planerat här.

Dagarna är varma. Vi orkar oftast inte med mer än en promenad för att äta lunch på förmiddagen, och en till för att göra något ärende och äta middag på kvällen. Timmarna däremellan tar vi tillflykt till hotellrummet där ACn surrar för att sänka temperaturen till behagligare 25 grader. Våra e-boksläsare blir flitigt använda. Men vi gör åtminstone två korta besök i ashramet, mest för att köpa billiga böcker av Sri Aurobindo.

Under promenaderna hittar vi favoritställen

Coffee.com, ett gudomligt svalt internetcafé där värdinnan är en väldigt trevlig och korrekt indisk dam. Klassisk musik strömmar försiktigt ut ur högtalare. Det blir vårt nya häng när vi behöver komma bort från värmen och kaoset ett tag.

Två sweet lime juice och en tågtidtabell i väntan på maten på La Carreta Rosa

La Carreta Rosa, en utomhusrestaurang inklämd mellan en bensinmack (Ashram Petrol Station) och Sri Aurobindo Information Center, där oavsett vilken indisk gravy (såsig gryta) vi beställer så utbrister vi ”Det här är helt otroligt gott!” Efter vår sista måltid där så bad personalen oss ödmjukt att skriva ett litet betyg som de kunde ge till ägaren. Vi lovprisade dem, så klart. Hoppas att de fick bättre löner.

Daily Bread, ett konditori att svalka sig och unna sig läckra chokladtårtbitar i när värmen blir för mycket. Inte VARJE dag, då. Bara när vi har vägarna förbi, eller är inom en kilometer typ.

Frukost på L'Escale

L’Escale, bara en minut från vårt boende. När vi bara har ett par dagar kvar så hittar vi frukoststället med stort F. Där frossar vi i müsli med mjölk, croissanter och nybakat bröd med marmelad. Till det färsk fruktsallad, the och kaffe. Allt med underbar utsikt över den bengaliska viken. Väldigt uppskattat efter ett par veckor med fabrikstillverkad toast och godissmakande sylt.

 

Auroville, då?

När vi på fredagen upptäcker att vi fortfarande inte hade besökt Auroville så förlänger vi boendet tills måndagen efter. Vi lovar oss att åka dit på lördagen. Eller kanske söndagen. Senast.

Men så blir jag förkyld och sängliggades. Helgen går till läkarbesök och kurerande.

På måndagen kommer vi äntligen dit och får förstabesökarens rundtur. Tisdagen åker vi dit igen för att ägna oss åt femton minuters meditativ koncentration på soldagrar i en glasglob. Den marmorbeklädda lokalen är tyst, mörk, sval, oerhört vacker.

I botaniska trädgården hittar vi många indiska par som kör en tet'a'tet

Kommer vi vidare från Pondi på onsdagen? Nej så klart inte. Då har Martin tagit över min förkylning. Men vi åker till botaniska i alla fall. Så på torsdagen, åtta dagar senare än tänkt, så tar vi oss vidare. Och vart ska vi? Inte till Andamanöarna, som vi trodde några dagar (och hann beställa biljetter till innan vi upptäckte väderrapportens obönhöriga dom: regn, regn, åska och lite mer regn, minst ett par veckor till).

Nej, nu tar vi nattbussen till Hyderabad, och sedan 26 timmars tåg till Delhi. Slutmål blir den nordligaste delen av Indien, där vi tänker lyssna på ett seminarie av Dalai Lama den 1-4 oktober. Och se om Indien kan vara kyligt. Kanske, kanske att vi hittar lite tystnad där uppe också. Det vore skönt.

Ryggsäck på!

Läs mer

Koncentration i Matrimandir

Vi är på plats vid nio. Dagen innan såg vi golfbollen utifrån. När vi ankommer får vi först se ännu en film om Auroville och Matrimandir. Det är verkligen guld på utsidan. Bladguld mellan två glasskivor närmare bestämmt. Inuti finns världens största kristall (70cm i diameter). Efter filmen bär det iväg till Matrimindir, denna gång i buss. Vi får en genomgång över reglerna. Var tyst. Inga skor. Inga mobiler. Sätt dig ner på en kudde väl inne. Gå ut när lampan blinkar två gånger.

Vägen upp till bollen går genom gröna trädgårdar. Vi kommer in i bollen underifrån. Skorna ställs av i ett led, i den ordning vi kom dit.Efter att vi har satt på oss strumpor, för att minska dammet, börjar vi gå upp genom bollen. Insidan är fantastiskt vacker. En vit marmortrappa leder upp och in mot det inre rummet längst upp. Väggarna är vita och utstrålar ett mjukt vitt ljus. I varje vädersträck finns en gyllene kanal för vatten. Ljus är placerade på avsatser. Att något så vackert och stilla finns så nära kaosets Pondy!

Det inre rummet är svalt och mörkare. Den enda ljuskällan är kristallen som lyser av en stråle ljus som kommer ett hål i taket. Via prismor och speglar leds solens strålar ner genom kristallen som sprider ett mjukt, svagt ljus. Kring kristallen ligger meditationskuddar uppställda mellan de vita marmorpelarna. Rent. Vackert. Stilla. Jag sätter mig ner och försöker fokusera på ljusets reflektion i kristallen. Koncentration. En stillhet faller över mig.

Hjärtat av Matrimandir med kristallen i mitten

Så blinkar lampan till två gånger. Under tystnad reser vi oss upp och går ut.

Vår tid i Matrimindir är över för denna gången.

Läs mer

Auroville, en vision om en fristad

Modell över Auroville med Matrinamdir i centrum

Auroville verkar lockande. En fristad där syftet är att bli en större människa. Växa. Med en gedigen filosofi i ryggen. Och levande initiativrika invånare. Fast räcker det med att bygga en guldboll och ha fina idéer, om projektet drar för lite folk och går back? Kanske? Det är kanske värt ett försök i alla fall?

Auroville, fristaden en halvtimme från Pondy

Jag erkänner. När jag tänker på alternativboende poppar det upp bilder på hemmstickade gröna jumprar, ekoligisk tofu och hampaodlingar (till rep så klart!). Även om jag senare åren reviderat denna bilden rätt mycket ramlar det ändå in tankar om hemmaborrade brunnar, schakran och Reiki-healing. Knappast Let’s Dance direkt. Men Auroville verkar vara annorlunda. Större.

Efter en halvtimmes vansinnesfärd, eller som indierna själva skulle beskriva det, en vanlig autorikshawfärd, är vi framme i Auroville. – ”We’ll be back in two hours, two o’clock.” säger vi till vår förare för dagen och går upp mot Auroville.

Bara några tiotal meter på den röda grusstigen infinner sig ett lugn. Kanske är det för att vi suttit i en smattrande moped genom ett högljutt Pondy, men tystnaden här känns verkligen. Runt omkring oss växer träd och grönska. För fyrtio år sedan fanns ingenting här. Bara grus. Alla träd och växter jag ser är planterade.

Sri Aurobindo hade en vision, Modern skapade idén Auroville

Auroville startade som en idé av Modern. En fransk kvinna som tog över Sri Aurobindos mantel vid dennes död, eller när han lämnade sin fysiska kropp som Aurobindianerna(?) skulle kalla det. Hon ville skapa ett nytt samhälle, en ny stat och stad. Nytt? Knappast. I tidens anda antar jag. En enda värld, ett enda folk och allt det där. Fattas bara Esperanto. Hon verkar dock ha något annat en del andra som försökt har saknat: en rejält genomtänkt filosofi och en vilja att leva den fullt ut.

Sri Aurobindo grundade det som kallas Integral Yoga. Grundtanken verkar vara att hjälpa människan att nå nästa steg i utvecklingen genom att titta på hela livet och inte bara böja kroppen i märkliga ställningar eller sitta still på en kudde. Så med Sri Aurobindos omfattande filosofi i ryggen börjar Modern sätta igång och bygga staden. Eller samhället, eller nationen, eller vad man nu skall kalla det. Idag är de tvåtusen människor som bor där. Byggplanen är dock anpassad för femtiotusen. Det finns med andra ord plats för fler.

Propagandafilmen imponerar

Efter några minuters promenad är vi framme vid Visitors Center. På höger sidan ligger en vacker stor, vit byggnad. Vi följer skylten ”Video about Auroville” in genom ett skynke och in i en aula med plats för ett femtiotal nyfikna. Videon kör igång. Jag blir imponerad över ambitionen. Auroville är en plats för de som vill realisera och bli en del av något större. Ständigt växa. Jag förväntar mig budskap hur dåligt det är med kommersialism och krig, men finner snarare en reklamfilm för inre utforskande. Och en vilja att vara snäll. Visst är det propagandafilm, men ändå. Nyfiken kliver jag ut några minuter senare. In till den stora utställningssalen. En verkligt påkostad och fin utställning. Utan några fördömmande undertoner (”vi har rätt”) eller omvändningsbudskap (”skåda ljuset och flytta hit!”). Snarare information än propaganda. Och inga gröna stickade koftor här inte. Inte ens en hampaodlning finns med på modellen över staden som står i en glasmonter.

Ihopplattad gyllene Matrimandir

Ihopplattad, gyllene och antagligen väldigt symbolisk.

Nästa station blir Matrimandir. Ett monument i mitten av Auroville. Ser ut som en tillplattad gyllene golfboll. Fast stor nog att gå in i. Det måste man dock boka biljett till en dag i förväg (något vi gör på hemvägen). En dryg kilometers promenad från Visitors Center kommer vi fram till en jättelik trädgård. Och där i mitten, bredvid ett gigantiskt träd, ligger bollen. Gassandes i solen. Vi tar några pliktskyldiga bilder av bollen. Den är verkligen gigantisk. Just då har jag ingen aning om vad den skall representera. Är det verkligen guld? Hur ser den ut inuti? Hur ser kristallen inuti ut? Vi bestämmer oss för att åka dit dagen efter och bokar en biljett. På vägen hem i rikshawn funderar på om vi skulle kunna bo här i Auroville. Kanske. Men inte hela livet. Något år kanske. Eller nej, troligtvis inte.

Kommer Auroville överleva?

Så hur långt har de då lyckats med sin vision? När vi frågar en av guiderna målas en mer balanserad bild upp. Just nu bor det ungefär tvåtusen människor här. Här finns flera skolor, läkare och annat som hör en stad till. En av tankarna med Auroville är att invånarna skall äga så lite som möjligt, och inga pengar ska anändas i staden. Ingen äger huset de bor i, de tillhör alla. Invånarna jobbar ungefär åtta timmar om dagen, de flesta med saker i Auroville, andra med saker utanför. Till exempel att göra hemsidor eller producera saker som säljs utanför staden. Varje år flyttar mellan 350-500 in. Bara 150 stannar efter de första åren. Som vår guide sa, det svåra är inte det praktiska utan tanken att inte äga. Att släppa det materiella begäret. Det får mig att tänka på ett fantastisk citat av Ramm Dass ”We are all one, but it’s MY tv-set!”.

En annan utmaning är att få in mer unga människor. Tydligen ser många pensionärer Auroville som ett fint ställe att bo på, men som guiden sa, ett samhälle kan inte bara ha människor som mediterar och som står med ena foten i graven. Bra poäng.
Så vad kommer hända? Jag vet faktisk inte. Just nu går hela projektet back. Det behövs mer än femtusen invånare för att det skall gå runt. Efter fyrtio år är de tvåtusen som bor här.

Samtidigt är kanske inte det poängen? Auroville är en vision. En verkligt genomarbetad vision. Inspirerande. Imponerande. Och ibland är det viktigare än om visionen verkligen fungerar.

Läs mer
Sida 1 av 11